Tillsammans med min syster skulle jag fira julen hos min andra syster och hennes familj i USA och anlände dit fullastad med julklappar den 21 december 2009. Jag har varit i USA minst 30 gånger och fått viss vana när det gäller rutinerna vid inresa, men det här var första gången sedan det nya systemet med visum (ESTA) infördes, där man lämnar uppgifterna på nätet före avresan. Tanken är att kontrollerna ska vara snabbare och även säkrare, så jag såg fram emot en smidig inpassering.
Vi satt nära utgången på planet och undgick därmed alla köer, och min syster släpptes efter sedvanlig kontroll och utfrågning om syftet med resan etc förbi den bistre immigrationstjänstemannen.
Så var det min tur. Medan jag lämnade alla de fingeravtryck som ska lämnas höll tjänstemannen på med något instrument som han verkade ha problem med. Han konsulterade också en kollega. Sedan frågade han om jag nyligen genomgått någon medicinsk behandling.
Detta var ju i svininfluensans tid så mina tankar gick åt det hållet, och eftersom jag var vaccinerad svarade jag nej, jag är fullt frisk. Jag fick då höra att det instrument tjänstemannen pysslat med visade att jag bokstavligen strålade – och då, men först då, kom jag på att jag kanske faktiskt kunde vara radioaktiv.
En assistent tillkallades, och vi fördes till ett stort rum där cirka tolv tullofficerare satt bakom ett långt bord och tittade på oss – det påminde starkt om en scen ur musikalen »Hair«.
Jag fick nu förklara att jag hade opererats för en karcinoid tumör och att jag nyligen genomgått en undersökning för att se att den inte återkommit. Denna undersökning sker med ett hormonpreparat som görs radioaktivt för att det ska synas om preparatet ansamlats någonstans i kroppen.
Efter en kort diskussion enades männen vid bordet om att eftersom strålningsnivån var mycket låg skulle jag ändå få komma in i landet.
Slutet gott, allting gott, alltså, men jag är en erfarenhet rikare. Och när jag berättade detta för familjen i USA tyckte en systerdotter ändå att jag för säkerhets skull, med hänsyn till strålningen, inte skulle busa alltför mycket med hennes små barn …
En tanke som dykt upp efter hemkomsten är att immigrationsmyndigheten måtte ha en förvånansvärt känslig utrustning. Det hade ju gått drygt tio dygn sedan undersökningen, och ämnet väljs rimligen så att det rätt snabbt ska försvinna ur kroppen genom såväl biologisk som radioaktiv halveringstid. Även om sönderfallet bedöms vara tillräckligt snabbt ur medicinsk synpunkt kan dagens förbättrade instrument tydligen ändå visa på en mätbar nivå.
Kanske vore det därför lämpligt om man vid sådana undersökningar frågar patienten om han eller hon ska åka utomlands den närmaste tiden – och då ha som rutin att ge patienten ett intyg på lämpligt språk om undersökningen och dess syfte, så att det blir lite lättare att övertyga bistra immigrationsofficerare om att man är alldeles ofarlig även om man strålar.
