Läkartidningen har i ett par artiklar tagit upp frågan om Vancouverreglerna och hedersförfattare, vilket jag tycker är viktigt och positivt. I nummer 6/2010 (sidan 316) har tidningens reporter intervjuat professorerna Sten Lindahl och Anders Ekbom om klinikers forskningsmedverkan, där klinisk forskning beskrivs på ett diskutabelt sätt. Klinisk forskning varken ska eller får gå till på det sätt som beskrivs. Man kan varken ta en extra bit av levern eller ett extra blodprov utan att projektet har etiskt godkännande och biobanksreglerna följs. Jag är övertygad om att de intervjuade personerna är medvetna om det omfattande regelverk som omger hantering av provmaterial från patienter. Våra patienter måste känna en trygghet i att inget sker utan full information.
Godkännande från etisk kommitté och följande av biobankslagen kräver att klinikern engageras tidigt i processen avseende forskningsprojektet. Etikansökan måste inges och undertecknas av verksamhetschefen. Den ansvarige läkaren måste informera patienten och få ett godkännande att ta material och måste ju kunna förklara värdet av det planerade forskningsprojektet. Det är inte ovanligt att det kommer frågor om vävnad från människa från forskare, och min erfarenhet är att det är viktigt och värdefullt att diskutera igenom projektet noga och tillsammans komma fram till vilken typ av vävnad och preparation som är önskvärd för en framgångsrik forskning.
Jag anser att Läkartidningen måste beskriva klinisk forskning på ett korrekt och nyanserat sätt. Rubriksättningen på sidan 314 i samma nummer »Hedersförfattare är ofta läkare« visar sig inte ha något statistiskt underlag, bara ett uttalande av en anonym doktorand. Sammantaget uppfattar jag ovanstående som ett påhopp på kliniker av en art som man brukar se i kvällspressen men som jag hoppats slippa se i Läkarförbundets organ Läkartidningen.
