Bombattentatet som orsakade tågurspårningen av Nevsky
Express utanför Moskva 29 november 2009, där 26 personer miste livet och nära 100 skadades, har lett till att problematiken kring den spårbundna trafikens sårbarhet åter aktualiserats. Moskvaattentatet är det senaste i en rad liknande liknande händelser de senaste åren, vilket leder till frågan varför den spårbundna trafiken blivit ett allt vanligare mål för attacker. Därav följer också frågan huruvida beredskapen för det katastrofmedicinska planeringsarbetet är tillräcklig inför ett eventuellt attentat.

Konsekvenserna av atten­taten i Tokyo 1995, Madrid 2004, London 2005, Mumbai 2006 samt Moskva 2007 och 2009 i form av mänskligt lidande, materiella skador och långsiktiga ekonomiska effekter på samhället är så omfattande att frågor gällande säkerhet och skydd mot antagonistiska handlingar inom den spårbundna trafiken inte kan negligeras.
Trenden är tydlig: antalet attentat mot spårbunden trafik ökar [1], och det finns i dag ingen självklar lösning på hur vi ska hantera denna negativa trend. Den spårbundna tra­fikens öppna struktur gör omfattande säkerhetskontroller likt de för flygtrafiken omöjliga. Den personliga integriteten och kostnaderna för samhället medför att ett liknande system heller inte är önskvärt. Med andra ord står den spårbundna trafiken helt öppen och sårbar.
Förlusten av människoliv blir oerhört stor vid ett terrordåd mot den spårbundna trafiken, och de långsiktiga konsekvenserna kan blir stora psykologiska effekter på samhället, exempelvis genom att människor inte längre vågar använda sig av tåg eller tunnelbana som transportmedel.

Stora infrastruktursatsningar för spårbunden trafik genomförs runt om i världen, så även i Sverige, och det fram­tida behovet av miljövänliga transporter kommer oundvikligen att leda till ytterligare volymökningar.
Det stigande antalet passagerare [2] och de högre hastigheterna [3] orsakar även mer omfattande konsekvenser vid ett attentat. Hemmagjorda bomber (så kallade improvised explosive devices, IED) är ett växande hot mot samhällsviktig infrastruktur. Preliminära rapporter från Nevsky Express-kraschen mellan S:t Petersburg och Moskva visar att IED ­användes även vid detta ­attentat.

Fler terrorattentat i kombination med tågsektorns sårbarhet ställer krav på en ny agenda och en helhetssyn vad gäller det katastrofmedicinska omhändertagandet vid dessa händelser. Forskning och utveckling bör innefatta ett före-, under- och efterperspektiv i avsikt att försvåra attentat, minimera konsekvenserna och verka för ett säkert och effektivt räddningsarbete.
Vid attentatet i Madrid 2004 upprättades exempelvis sjukvårdstält i nära anslutning till attentatsplatsen, varvid personal och överlevande utsattes för ­onödig fara i och med att det fanns odetonerade bomber på tåget [4], risker som otränad personal kanske inte uppmärksammar.
Detta visar vikten av att vidga föreställningarna och att problematisera och anpassa dagens omhändertagande till nya hot. Det understryker också att ett attentat ställer nya krav på rollfördelning vid en räddningsinsats. I London 2005, där räddningspersonalen var välövad i hur man agerar vid en attentatsplats, genomfördes räddningsarbetet så att inte heller polisens arbete med säkerställning av bevis försvårades, detta enligt en av de centrala ledarna för det operativa räddningsar­bete, Mick Massey.

Med detta som bakgrund har Kunskapscentrum i katastrofmedicin (Kc KM, ett av Socialstyrelsens fyra kunskapscentra inom det katastrofmedicinska området) inom enheten för kirurgi vid Umeå universitet på uppdrag av Socialstyrelsen startat ett tvärvetenskapligt projekt i en unik forskningsmiljö. Man har ett nära samarbete med det Europeiska CBRNE-centret vid Umeå universitet och kan bland annat få expertkunskap inom området för explosiva ämnen. På CBRNE-centret arbetar man med säkerhets- och sårbarhetsforskning inom området för kemiska, biologiska, radiologiska, nukleära och explosiva ämnen.
Inom forskningsprojektet bedrivs kartläggning och konsekvensanalys av antagonist­iska handlingar mot spårbunden trafik. Syftet är vi­dare att finna praktiska lösningar som kan minimera skadeutfallet vid ett eventuellt attentat. Huvudmålet med projektet är att höja samhällets förmåga att hantera attacker mot spårbunden trafik. Terrorism och säkerhet studeras ofta utifrån ett internationellt perspektiv. Att placera in det i en svensk kontext kan kännas främmande. Faktum är dock att hotbilden mot Sverige är mer komplex i dag än tidigare, precis som för andra europeiska länder.

Sverige påverkas i allt högre grad av globala och politiska förändringar, och vårt internationella engagemang kan snabbt ändra bilden av Sverige utomlands. Även om det inte finns ett överhängande hot om att antagonistiska handlingar liknande dem som inträffat i Moskva, London och Madrid ska drabba någon stad i Sverige kan vikten av att arbeta förebyggande i en föränderlig hotbild inte nog understrykas.
Ett väl utvecklat och anpassat katastrofmedicinskt omhändertagande är en viktig aspekt av detta arbete, varför ett proaktivt förhållningssätt inom berörda organisationer torde ha potential att öka förmågan att hantera dessa oönskade situationer.
*
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.
referenser