»Aldrig, aldrig kunde jag ens i min vildaste fantasi tänka mig att sitta framför en gynekolog och begära abort. Det är helt mot mina principer, och jag anser att abortering av ett foster är ett stort misslyckande.« Detta är ett uttalande jag hört åtskilliga gånger under min nästan 40-åriga verksamhet som gynekolog. Denna kvinna har helt rätt i sitt påstående att abort är ett misslyckande – ett misslyckande som kvinnan delar med oss alla!
Ingen har sedan Elise Ottesen-Jensens dagar så seriöst kämpat för kvinnors rätt till en värdig och professionellt utformad reproduktiv hälsovård som Staffan Bergström. Hans artikel i Läkartidningen 4/2010 i år är närmast en dom över allas våra tillkortakommanden.
Men är då vi – alla människor – indragna i den enskilda kvinnans problematik??
Svar: JA – och det gäller framför allt oss män som, i vår naturliga oförmåga att själva föda ett barn, tar oss – inte så sällan – rätten att på ett patriarkalt sätt utöva otillbörlig makt över kvinnors liv.
Vem äger mandat att förbjuda en kvinna rätten till abort? Svar: Ingen! – Professor Sven-Olof Brattgårds uttalande vid en diskussions-afton i Stora salen på Akademiska föreningen i Lund har följt mig genom åren:
»Ingen, ingen har mandat att förbjuda en kvinna att göra abort – utom möjligen om vederbörande tar på sig ett personligt ansvar att med alla till buds stående medel bistå kvinnan i den uppkomna krissituationen – vilket är närmast en utopisk utväg. Slutsats: Ingen har mandat att förbjuda en kvinna att göra abort; beslutet ska vara kvinnans eget helt och hållet.«
»Befruktningsögonblicket« är närmast en process, men när DNA från kvinnan och mannen sammansmält har en tidigare aldrig existerande individ bildats, ett nytt liv har tänts.
Men – tar vi då inte ett människoliv i vardande när vi utför en abort? Jo, det gör vi, i Sverige ca 30 000 om året och i världen ca 50 000 000.
Hur kan detta fortgå? Jo, genom allas vår oförmåga att hjälpa och kärleksfullt och solidariskt stödja varandra.
När jag utförde aborter kände jag i djupet av mitt jag ett stort och fatalt mänskligt tillkortakommande – och jag kände också att vi alla gemensamt höll i abortinstrumenten, och på så sätt ådrog vi oss alla en form av skuld därför att vi i vår ofullkomliga tillvaro inte kunde lösa den uppkomna situationen på ett annat sätt. (»Vi står i skuld till allt och alla«. F M Dostojevskij.)
I samtalet med patienten efter aborten delade jag hennes sorgkantade lättnad – ett sätt för oss båda att trots allt gå vidare. God vård förutsätter att det föreligger ett äkta förtroende mellan dem som måste ta våra tjänster i anspråk och oss som arbetar i vården. Att på ett sakligt och ömsint sätt tillsammans hantera svåra situationer och fatta mogna beslut. Att inte blunda för och förtränga fakta och därmed ge utrymme för trångsynt fundamentalism och kärlekslösa fördömanden. Vi sitter alla i glashus – den som anser sig vara utan skuld – var så god och kasta första stenen!
TACK, Staffan för att du tydliggör kvinnors utsatta situation i världen! När det gäller insikten om vad som är ett skyddsvärt liv befinner vi oss alla på det sluttande planet; dess lutning bestäms av vår etiska medvetenhet och goda vilja.
