Som »käbbel« avfärdar den katolska läkaren Elisabet Finné (EF) i LT 12/2010 (sidorna 849-50) sin läkarkollega Staffan Bergströms vilja att problematisera postulatet att »livet börjar vid befruktningsögonblicket«.
Samtidigt gör EF reklam för boken »Den svårlösta konflikten – Om den ofödda människan« i vilken tio olika författare belyser abortdebatten ur olika synvinklar och vars syfte bl a är att som odiskutabel självklarhet göra en specifik ståndpunkt gällande. Den ståndpunkt som i boken uttrycks genom professor emeritus Erwin Bischofberger: »Livet är grundlagt i och med den fullbordade befruktningen«, och genom prästen och professor emeritus Anders Piltz: »Det finns ingen exakt senare gränslinje som kan dras utifrån naturvetenskapliga eller filosofiska utgångspunkter där embryot förvandlas till person än själva befruktningen.«
Ja, varför göra livet svårt för sig – som Staffan Bergström – när man kan göra det lätt för sig – som Erwin Bischofberger och Anders Piltz. Och nu senast också Elisabet Finné, som trots att hon i framtiden förutspår »nya och bättre metoder att hantera fertiliteten« inte inser att just detta per automatik i högsta grad aktualiserar Staffan Bergströms fråga om vad som är »skyddsvärt liv«, det vill säga var demarkationslinjen ska dras mellan medicinsk abort och prevention.
»Vi vill inte resonera med hjälp av auktoritetsargument utan utifrån förnuftets egna tillgångar som vi tror bär ganska långt«, skriver Erwin Bischofberger i förordet till boken.
Okej, tänker jag som katolik. Om abort är det som till varje pris ska undvikas, och livet värnas från begynnelsen, varför lyfter då inte Erwin Bischofberger och Anders Piltz ens ett finger för att fånga upp och peka på det i särklass mest »förnuftiga«, men ändå så undanskymda budskapet i hela boken, skrivet av professor emerita Gunilla Lindmark:
»Det är uppenbart att det inte har någon effekt på aborttalen att göra aborter olagliga. Tvärtom har länder med liberal lagstiftning och god tillgänglighet lägre aborttal. Det finns därför stor enighet om att man i stället så långt som möjligt bör försöka förhindra att oönskade graviditeter uppstår. Erfarenheten från många länder visar, att information om och god tillgång till säkra preventivmetoder är den enskilt effektivaste åtgärden.«
Svaret är att Gunilla Lindmarks sakkunskap går stick i stäv med budskapet i Katolska kyrkans katekes. Ord står mot ord. Även katolska kyrkan har sina »heliga kor«, och preventivmedelsfrågan är en av dessa. Boken »Den svårlösta konflikten« har vinnlagt sig om att få »imprimatur«, det vill säga en sorts garantistämpel att inte innehålla »illäror enligt Katolska kyrkans lära«.
I intressekonflikter är ka tolska präster bundna att plädera utifrån just katolska läroämbetets »auktoritetsargument«, såvida de inte är beredda att riskera att hamna i trångmål med Troskongregationen, vars olika prejudicerande fall talar sitt tydliga språk: »auktoritetsargument« går före »förnuftets egna tillgångar« inom området sex och moral.
Västvärldens katoliker som lever i sekulära demokratier blir inte särskilt lidande av detta. Inte längre. Men för katoliker i tredje världen får Vatikanens »auktoritetsargument« katastrofala följder, vilket Staffan Bergström vittnar om.
Nyligen protesterade ärkebiskop Lagdameo på Filippinerna mot landets hälsodepartement som i en kampanj för kondomanvändning mot HIV och aids ville ta hjälp av kända artister. »Samhället måste skydda moralen och särskilt ungdomens«, säger ärkebiskopen i ett land som har 1,5 miljoner gatubarn och där 83 procent av befolkningen tillhör katolska kyrkan. 2007 gratulerade Benedictus XVI Nicaragua till att abort bibehålls kriminaliserad och för lagens skärpning att också kriminalisera abort vid våldtäkt och när kvinnans liv är i fara.
Som katoliker vet både Elisabet Finné och jag att Vatikanen bedriver lobbyverksamhet mot kvinnors sexuella och reproduktiva hälsa, och att orsaken härtill har sina rötter i specifik katolsk preventivmedelsteologi, som strider mot »förnuftets egna tillgångar«, men som upprätthålls utifrån läroämbetets »auktoritetsargument« och inte har ett spår med kristendom att göra och vars helt okristliga konsekvenser i tredje världen Staffan Bergström påvisar.
Att alla kvinnor i Sverige har rätt till sexuell och reproduktiv hälsa är en förutsättning för det arbete som den inomkatolska organisationen Respekt bedriver. Finns inget val behövs ingen rådgivning. Trots detta vill inte Respekt unna kvinnor i tredje världen samma förmån att själva ha laglig möjlighet att välja abort eller inte som svenska kvinnor har. Gentemot tredje världens kvinnor intar Respekt på sin webbplats en icke sakkunnig men oerhört cynisk inställning.
EF menar att »det finns viktigare frågor att ta ställning till, som »klimathot och orättvis fördelning av jordens resurser«. Då dessa »viktigare frågor« totalt lyser med sin frånvaro i Katolska kyrkans katekes, medan invecklade teorier om människans sexualitet och fortplantning tillåts breda ut sig sida upp och sida ned, vore det kanske idé att EF riktade sitt missnöje med prioritetsordningen till påven och övriga celibatära män i Vatikanen.
