Redan 1968 framförde den nordiska katolska biskopskonferensen skarp kritik mot Vatikanens förbud mot artificiella preventivmedel. I flera publikationer instämde jag i kritiken, exempelvis i boken »Människan inför livsfrågorna« (Verbum 1989): »Om t ex äktenskapets bestånd eller barnens goda livsbetingelser står på spel, kan man anse det vara legitimt att använda preventivmedel för att begränsa barnantalet«.
I min kommande bok »Kristen etik i fickformat« (Veritas 2010) står följande: »Det är ett faktum, att denna fråga [bruket av preventivmedel] är föremål för livliga och lidelsefulla diskussioner bland många [katolska] biskopar, moralteologer, själasörjare och en stor del av lekfolket i Kyrkan. Man framhåller att det är stor skillnad mellan förbud mot abort, som ju faktiskt dödar liv, och förbud mot preventivmedel som kan förhindra möjligt liv.«
Jag instämmer i denna viktiga distinktion som innebär att förbud mot preventivmedel har en avsevärt mindre moralisk förpliktelsegrad – för många inom Katolska kyrkan ingen alls – än förbudet mot abort.
Det är inte alltid lätt att finna en väl avvägd balans mellan auktoritet och autonomi, mellan ledarskap och samverkan, mellan styrande myndighet och nätverksfunktion. Problemet finns i alla organisationer, i tilltagande grad också i den Katolska kyrkan, där starka demokratiska strävanden gör sig gällande. Det kan vara en hjälp att betrakta och bedöma striden om preventivmedel mot den bakgrunden.
Jag har i snart 40 år brottats med medicinetiska frågor. Under den långa och spännande resans gång har jag aldrig kunnat ansluta mig till uppfattningen att preventivmedel strider mot människans värdighet. Det är anmärkningsvärt att Staffan Bergström tillskriver mig åsikter som jag aldrig har haft. Vem har gått i fällan för vanföreställningar?
