»Lars Englund bör läsa Tor Larssons analys av den höga sjukfrånvaron«

Jag förstår att Lars Englund vill försvara sin forskning mot Åke Thörns kritik [1, 2], men jag har svårare att begripa varför Englund samtidigt väljer att anmärka på min nyutkomna bok »Kampen om sjukfrånvaron« [3] – i synnerhet som han ännu inte har läst den [Englund L, pers medd]. Det är förvisso delvis en »debattbok«, som Lars Englund skriver, men framför allt är den en statsvetenskaplig analys av sjukfrånvarodebatten. Jag dokumenterar noggrant hur opinionen har skiftat över tid samt vilka politiska förändringar detta medfört. Då sjukfrånvaron började öka mot slutet av 1990-talet uppfattades detta först som ett resultat av försämrad arbetsmiljö och ökad stress i spåren av den ekonomiska krisen. Efter hand omdefinierades problemet till att handla om överutnyttjande och fusk. Över­utnyttjandedefinitionens ­»seger« har sedan lett till drastiska försämringar i hela sjukförsäkringssystemet.
Jag visar att de olika sätten att beskriva problemet hade mer med makt- och intressekamp att göra än med sjukfrånvarons faktiska or­saker. Den bild som målades upp i debatten var onyanserad, starkt förenklad och dessutom på avgörande punkter felaktig. Det saknas vetenskapligt stöd för flera av de vanligaste påståendena i debatten. För den centrala tesen om att läkarnas sjukskrivningspraxis blivit mer liberal och släpphänt finns det till exempel inga som helst belägg.

Lars Englunds egna auditundersökningar bland distriktsläkare i Dalarna 1996, 2001 och 2007, visar i själva verket på en stor stabilitet i läkarnas bedömningar: andelen konsultationer där distriktsläkaren »inte skulle ha föreslagit sjukskrivning om inte patienten hade tagit upp det« eller där läkaren ansåg att sjukskrivning kunde vara riskabel för patienten var, som Englund själv noterar, »påfallande likartad« vid de tre undersökningstillfällena [4].
Undersökningsdata ger alltså inget stöd åt föreställningen om att läkarbedömningarna skulle ha förändrats på något avgörande sätt under de år då sjukfrånvaron sköt i höjden. Faktum är att det inte ens förekom någon »sjukskrivningsepidemi«. Omkring 85 procent av den ökade sjukfrånvaron 1996–2002 berodde på att sjukskrivningsperioderna blev längre, endast en mindre del berodde på fler nya sjukskrivningar. Detta har visats i tre oberoende analyser av Statistiska centralbyrån,So­cialförsäkringsutredningen och Arbetslivsinstitutet [5-7].

Det Lars Englund betraktar som en ökad »efterfrågan« på sjukskrivning mellan 1996 och 2001 bör alltså snarare tolkas som en aggregerings­effekt: nya sjukskrivnings­ärenden tillkommer i mer eller mindre normal takt, men det blir allt besvärligare att avsluta de svåra fallen.
I boken redovisar jag en alternativ förklaring till den höga sjukfrånvaron som stämmer bättre med statistiska fakta än vad arbetsmiljö- och överutnyttjandehypoteserna gör. Enligt denna berodde ökningen främst på att omställnings- och anpassnings­arbetet ute på arbetsplatserna ­havererade under 1990-talet. Detta gör det begripligt varför sjukfrånvaron ökade främst hos offentliga arbetsgivare och större industriföretag. Det var hos dessa det tidigare funnits ett organiserat system för att hjälpa långtidssjukskrivna tillbaka till arbetet.

Jag ska inte själv ta åt mig äran av att ha upptäckt detta, förklaringen lanserades redan hösten 2005 i en forskningsrapport av sociologen Tor Larsson [8]. Rapporten är en fascinerande beskrivning av hur olika beslut och processer tillsammans ledde till ett såväl oförutsett som oöns­kat resultat. En central förändring var att arbetsgivarna under krisåren på 1990-talet sparade bort många av de resurser som tidigare hade funnits för omställningslösningar. De negativa effekterna av nedskärningarna förstärktes av olyckliga statliga beslut: möjligheten till lönebidragsanställningar för sjukskrivna anställda togs bort 1989, stats­bidragen till företagshälsovården drogs in 1993, ­en ödesdiger »renodling« av sjukförsäkringen drevs igenom 1995–1997.
Samhälleliga förändringsprocesser kan endast i undantagsfall studeras med experimentella studier. Tor Larssons förklaring är i stället produkten av ett samhällsvetenskapligt detektivarbete. Med hjälp av intervjuer med rehabiliteringsaktörer i Södermanland (erfarna handläggare och chefer inom Försäkringskassan, länsarbetsnämnden och Arbetsförmedlingen samt kommunala rehabiliteringssamordnare i samtliga kommuner i länet) och utifrån noggranna analyser av sjukskrivningsärenden och diagnoser identifierar han, steg för steg, de avgörande förändringarna på lokal och regional nivå. Därefter knyter han dem till politiska beslut med generell verkan över hela landet.

Att Tor Larssons analys inte har fått det erkännande den förtjänar beror sannolikt på att hans förklaring har upplevts som ett hot av aktörer som investerat resurser och prestige i andra förklaringar.
Jag är dock övertygad om att Lars Englund kommer att finna förklaringen både spännande och övertygande, oavsett om han väljer att ta del av den i originalform eller i min sammanfattade version. Förmodligen kommer han att märka att den kastar en del nytt ljus även över hans egna undersökningar.
*
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.