»Övervägande positiva erfarenheter av att framträda i massmedierna«

Jag har vid ett par tillfällen tydligt fått erfara hur moderna massmedier ger stora möjligheter att informera om angelägen forskning, men också att det budskap man söker nå ut med kan förvanskas på vägen. Detta kan vara bekymmersamt och grannlaga då universiteten har den s k tredje uppgiften att informera allmänheten om forskning, vid sidan av uppgifterna forskning och undervisning.

Vi lever numera i ett medialt blixtrande snabbt förlöpande tempo samtidigt som mycket av informationen också ligger kvar på Internet kanske för all framtid. Detta gör att man får mycket svårt att skydda sig ifrån att någon selekterar ut valda delar ur ett sammanhang för att stödja ett resonemang som inte alls stämmer med vad man som ursprunglig författare tänkt sig. Man måste alltså tänka på hur de formuleringar man gör kan tolkas ryckta ur sitt sammanhang. Ett särskilt problem uppkommer om man arbetar i en miljö där textutrymmet är begränsat.
Jag har nyligen intervjuats för Aftonbladet vid två tillfällen. Jag fick möjlighet att kontrollera den skrivna texten innan den publicerades. Och den tryckta versionen stämde med den som jag korrigerat. Däremot skickade reportern texten till olika andra »experter« med motsatta ståndpunkter jämfört med de som jag givit uttryck för i artikeln. Detta gjorde naturligtvis att mina uppgifter i slutlig form kom att framstå som påtagligt kontroversiella eller till och med, beroende på vilken expert man ansåg hade rätt, som helt felaktiga.

Det kan vara lätt att se de
positiva sidorna av att synas i medierna. Själv kan jag inte förneka att det är spännande att bli uppmärksammad av medierna för min forskning, och på det hela taget är mitt intryck att detta underlättar för genomförandet av framtida vetenskapliga försök.
Ovanstående kan ge intryck av att det, sånär som för min del offentligt i Aftonbladet bli kallad för »okunnig« (vilket gjorde mig ovanligt upprörd), inte finns större risker med kontakter med massmedier. Jag vill emellertid påpeka att jag tyvärr har andra mindre upplyftande erfarenheter. Jag har fått veta att kollegor sökt dra in mitt forskningsstöd då jag enligt uppgift ska ha gått ut i pressen och sagt att »rödvin skyddar mot svininfluensa«.
Jag tog först inte detta på det allvar som det kanske förtjänade, förrän jag fick veta att vår lokaltidning verkligen skrivit en artikel där jag i rubriken påstås ha gjort ett sådant ställningstagande. Jag har aldrig intervjuats för den tidningen på det temat, och den enda förklaring jag kan ge till hur artikeln kommit till är att reportern måste skrivit den utifrån bandade intervjuer jag givit i andra sammanhang.
Jag har t ex sagt att resveratrol, som är en ingående komponent i rödvin och från druvskalet, har antivirala effekter enligt experimentella studier, och att det därmed teoretiskt skulle kunna ha en sådan effekt intaget peroralt. Men det skämtsamma tonfallet går förlorat i texten, och kontexten i vilken detta sades gick totalt förlorad i rubriksättningen. Mitt budskap har förstås aldrig varit att förespråka vindrickande som antiviral behandling eller prevention.

Avseende rubriksättning så kan detta utgöra ett särskilt problem i mediala sammanhang. Den senaste intervjun för Aftonbladet gällde en ännu icke publicerad studie om effekter av rödvin på kardiovaskulära riskfaktorer och leverförfettning ‹http://www.aftonbladet.se/kropphalsa/article6571135.ab›. Jag fick denna gång se både texten, som korrigerades, och den kritiska kommentar som Sven Wåhlin på Folkhälsoinstitutet uttalade, innan artikeln gick i tryck, eftersom jag bad om detta.

Det var möjligen dumt att låta mig fotograferas med ett vinglas i handen, eftersom detta sedan kom att illustrera artikeln, men samtidigt ville jag vara öppen med att jag faktiskt har ett visst jäv eftersom jag helt enkelt tycker om rödvin. När jag såg rubriksättningen, »Vin är nyttigare än motion«, tillsammans med fotot av mig själv insåg jag att detta blev klart olyckligt, särskilt som jag naturligtvis aldrig sagt något sådant.
Jag vet emellertid inte hur man ska kunna påverka rubriksättningen i kvällspressen. Det stående svaret från reportern är att man inte får korrekturläsa rubrikerna. Så detta är uppenbarligen en risk man löper när man samverkar med medierna, att rubriktexten inte alls, som i detta fall, stämmer med innehållet i den för övrigt språkligt godkända texten.

Rödvin gav i min ännu opublicerade studie en effekt på LDL-kolesterol som var kraftigare än vad motion brukar ge (deltavärden mellan grupperna på -17 procent). Om det är detta som åsyftas Aftonbladets rubrik vet jag inte, ­eller så var syftet framför allt att väcka läsarnas intresse, vilket man lyckats med. Artikeln hade fått >210 kommentarer när det skrevs om den på ‹www.Kostdoktorn.se›.
Jag vill med bestämdhet ta avstånd från glorifierande av vindrickande. Förvisso har de flesta en balanserad relation till vin som en positiv komponent vid en god middag, men de mycket negativa folkhälsokonsekvenser som missbruk har på såväl individ, familj som samhälle måste förstås göra att vi är vaksamma på vilken information som sprids.

Sammanfattningsvis tror jag ändå att man som forskare har nytta av att låta sig intervjuas och medverka i medierna. Skrivna texter kan man enligt min erfarenhet få kontrollera, såvitt man får chansen att veta att de skrivs överhuvudtaget. Rubriker kan man enligt min erfarenhet inte påverka, men jag tror samtidigt att de flesta är medvetna om att rubriker i framför allt kvällspressen ofta inte stämmer med artikelns aktuella innehåll.
I dag finns också möjlighet att via medierna nå ut med förtydliganden i de forum som finns kopplade till pressens elektroniska upplagor. Vad gäller artikeln i Aftonbladet deltog jag i en officiell chatt dagen efter publiceringen där jag enkelt kunde ta avstånd från rubriksättningen och påpeka att jag inte hyser den uppfattning som rubriken gav uttryck för.
I olika trådar och bloggar kan man snabbt få ganska hårda rallarsvingar av personer med annan uppfattning än den man själv har, och språkbruket kan vara ganska rått. Men har man ett sinnelag som gör att man kan leva med detta så överväger nog ändå de positiva sidorna med att fullgöra universitetens tredje uppgift i dessa moderna tider.

Jag har numera många studenter som tidigt i utbildningen vill göra egna forskningsprojekt, och dessa studenter är på ett helt annat sätt än tidigare generationer vana vid att inte bara läsa artiklar i tidningarnas tryckta upplagor utan också studera kopplade chatter och bloggar där man kan få utrymme att utveckla sina tankar ytterligare. Jag upplever klart att inom de områden där jag verkar som forskare så har det snarast blivit allt lättare att rekrytera forskarintresserade studenter och kollegor som kommit att intressera sig för kliniska frågeställningar, och jag tror att detta till viss del kan ha berott på medial uppmärksamhet för dessa frågeställningar.

Det är uppenbart att många kan se det som utmanande med studier som rör kost och till och med dryckesvanor. Men det är min bestämda uppfattning att forskningen måste vara så pass fri att man tillåter forskningsprojekt inom dessa för allmänheten dagligen så viktiga frågor.
Det är också viktigt att vi under läkarutbildningen är tydliga med hur mycket sämre vårt vetenskapliga underlag är för att ge livsstilsråd än det är när det gäller medicinska och kirurgiska åtgärder. Vi saknar i dag randomiserade prospektiva studier med hårda effektmått inom de flesta livsstilsområden. Det är en stor uppgift att söka resurser inom samhället så att dessa kunskapsluckor kan stängas till och så att vi kan ge livsstilsråd på en fastare vetenskaplig grund än vad epidemiologiska studier kan ge upphov till.
Det måste även rimligtvis vara möjligt att studera potentiell nytta av något så alldagligt som rödvin, även då vi parallellt har ett missbruksproblem. Samma fenomen gäller andra livsstilsråd såsom dem om att öka fysisk aktivitet. Sportrelaterade skador tar stora resurser i ­anspråk på våra akutmottagningar. Samtidigt som viktnedgång rekommenderas av många har vi problem med anorexi hos unga personer.

Det är inte lätt att göra bra studier av betydelsen av kost och livsstilsfaktorer. Men även dessa känsliga och ibland kontroversiella ämnen behöver belysas vetenskapligt för att vi på sikt verkligen ska kunna uttala oss som läkare om den eventuella nytta vi gör med livsstilsråd och sätta detta i relation till potentiella biverkningar.
*
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga ytterligare jäv deklarade än vad som nämns i texten.