Inget stöd för kritiken i purfärsk läsarundersökning

Bengt Järhult och Åke Thörn skriver att de inte tycker om Läkartidningen sedan tio år tillbaka och att de är bekymrade över tidningens framtid: Vi skriver om fel saker. Vi låter bli att publicera vissa artiklar. Vi går i Läkarförbundets ledband. Vi går i läkemedelsindustrins ledband. Vi tjänar pengar på annonser. Och på symposier där läkare kan vidareutbilda sig i intressanta ämnen. Och en del annat när de ändå är i farten.
Innan vi bemöter kritiken vill vi nämna att Bengt Järhult och Åke Thörn tillhör den grupp skribenter som ­oftast kommit till tals i Läkartidningen sedan år 2000, de tio åren då Läkartidningen försämrats i deras ögon. Bengt Järhult har skrivit 72 artiklar och Åke Thörn är ­publicerad 22 gånger, också i frågor om kvalitetsregistren, som de kallar en »modefluga«.
Att systematiskt följa upp behandlingsresultat är enligt vår mening något som är motiverat och angeläget. Naturligtvis finns andra medicinskt, etiskt och psykologiskt viktiga värden i läkares vardag, aspekter i vården som Läkartidningen också värnar om.

Järhult och Thörn tycker dock att Läkartidningen blivit »smal«. Den övervägande ­delen av »Klinik och vetenskap« utgörs av medicinska kommentarer, översiktsartiklar och nya rön. Bara omkring en
femtedel av publicerade sidor upptas av originalstudier. Merparten av de artiklar som publiceras i Läkartidningen har skickats in spontant, men i vår strategi ingår också att beställa material, främst översiktsartiklar och så kallade ABC-artiklar, för att få en bra blandning av smala och breda ämnen.
Vi tycker att vi lyckas bra med detta, bland annat genom att varva spontant inkomna artiklar med de temanummer som återkommer regelbundet och oftast behandlar vanliga tillstånd. Temanumrens innehåll bestäms uteslutande i ­dialog mellan den medicinska redaktionen och en gästredaktör.

Järhult och Thörn har fått för sig att det på Läkartidningen insmugit sig en föreställning »att debattmaterial ska bedömas med samma måttstock som vetenskapliga artiklar« när redaktionen tar ställning i publiceringsfrågor. Naturligtvis är det inte så! Debatten ska vara fri med högt i tak och där olika röster kommer till tals, men det innebär inte att alla inlägg kan publiceras.

Hur är det då med banden till förbundet? I Läkarförbundets ägarpolicy framhålls att tidningen ska ha publicistisk självständighet.
Hur är det då med banden till läkemedelsindustrin? I policyn framhålls att tidnin-gen ska drivas affärsmässigt och ge avkastning till ägaren.

Som tidningsledning håller vi oss till denna policy. Det betyder bland annat att förbundets förtroendevalda inte har direktfil in i Läkartidningens spalter, utan deras ­alster ­genomgår samma redak­tionella ­bedömning som allt annat ­material som skickas till oss. Utom i ett ­viktigt fall – ­ledarsidan. Den tillhör Sveriges läkarförbund, och så har det varit i många decennier. En egendomlighet kan det kanske tyckas, men det finns exempel på att det förekommer även i annan fackförbundspress. Förbundet har även en separat sida av meddelandekarakär som genom sin grafiska profil är skild från tidningen i övrigt.
Självständigheten innebär också att det är vår plikt gent­emot medlemmarna att även inrangera förbundets verksamhet i vårt bevakningsområde.

Avkastningskravet så. För oss är det en självklarhet att en tidning ska tjäna pengar. En god ekonomi är förutsättningen för att göra en bra, stark och självständig tidning.
Under senare år har annonserna minskat, därför har vi sett det som naturligt att satsa på annat som lever upp till en annan förhållnings­regel i ägarpolicyn, att »tidningen ska vara en kunskapskälla och bidra till kompetensutveckling för läkarkåren«. Detta samtidigt som det ger intäkter.
Vi syftar på våra symposier, som för Järhult och Thörn tycks skumma. Men det förhåller sig på detta vis med dem: medicinska redaktionen bestämmer minst ett år i förväg vilka teman som ska ingå i Läkartidningen. I vissa fall tror vi att ämnet har tillräcklig bredd för att också bygga ett symposium kring. Är svaret ja schemaläggs och planeras symposiet. Först därefter tillfrågar marknadsavdelningen potentiella utställare.
Denna arbetsprocess innebär att vi är redaktionellt självständiga i vår symposieverksamhet. Det är vi, oberoende av industrin, som avgör vilka teman och symposier vi ska ha.
Det kan ju inte vara obekant att andra medicinska möten även tillåter utställare.

Järhult/Thörn ställer vidare frågan om Läkartidningen i första hand ska vara ett ett forum för att meritera sig och berätta om smala vetenskapliga fynd.
Vårt svar är att Läkartidningen har plats för både det mer ovanliga (som också kan vara viktigt att känna till) och det mer breda och allmängiltiga.
I ägarpolicyn står att »Läkartidningen är en medicinskt vetenskaplig och läkarfacklig tidskrift med tonvikt på me­dicinskt innehåll av internationell vetenskaplig standard«.

Slutligen. Ingen tidning, inte heller Läkartidningen, gör allt rätt hela tiden. Men att vi inte är helt ute och cyklar bekräftas av vår senaste läsarundersökning, genomförd under mars 2010. Där ger läsarna betyget 4,6 på en 5-gradig skala över Läkartidningens trovärdighet, och betyget 4,5 över hur informativ den är.
Vi har genomfört läsarundersökningar sedan början på decenniet. De är stabilt positiva. Järhults och Thörns bekymmer över tidningens utveckling de senaste åren får alltså inget stöd i dem.