Vi båda har i många år varit flitiga skribenter i Läkartidningen. Vi har haft lyckan att få pröva olika artikeltyper alltifrån medicinska kommentarer till referentgranskade studier, referat och recensioner och, inte minst, debattartiklar. Vi har varit Läkartidningen behjälpliga som referenter, och den ena av oss satt i nästan 20 år med i tidningens allmänläkarpanel. Den var en till redaktionen knuten grupp på 6–7 distrikts- och företagsläkare med uppgift att bevaka de allmänmedicinska frågorna, vara bollplank till redaktionen, ge förslag på författare och material för en bred läsekrets, bland annat i den då expanderande primärvården.
Vi är allvarligt bekymrade för utvecklingen av Läkartidningen det senaste decenniet. Läkartidningen är sedan 2006 integrerad i förbundet och ingår i medlemsavgiften, från att tidigare ha varit en tidning som läkare och andra kunde välja att prenumerera på och betala för, och där redaktionen hade en i teori och praktik stor integritet. Vi tror det vore värdefullt med en dialog mellan läsekretsen och redaktionen om tidningens publicistiska principer och framtid.
Med all rätt ser många enskilda medlemmar i Läkarförbundet tidningen som »sin«. Det är inte en främmande ägare som med sitt alster har en egen agenda, opinionsbildande ambitioner och vinstintressen. Att se tidningen som »sin« är inte samma sak som att tidningen är vår förbundslednings megafon.
En viktig diskussion är tidningens balans mellan det subspecialiserade och det övergripande gemensamma i medicinen och sjukvårdens utveckling. Ska tidningen vara ett forum för att meritera sig och berätta om smala vetenskapliga fynd, eller ska den absoluta tyngdpunkten vara breda medicinska översikter som berör flertalet specialiteter, artiklar om etik och värdegrund?
Vi anser att balansen är rubbad, och att tidningen själv på ett helt annat sätt än i dag måste vara drivande i att belysa läkekonst och helhetsansvar för patienten.
Tidningen har i betydande grad dragits med i modeflugor som kvalitetsregistertänkandet. Ett stort antal referentgranskade artiklar på detta tema har under senaste decenniet publicerats, sannolikt genom att inflödet styrs av mäktiga professionella grupper med egenintressen att expandera och hävda sig. Men också tidningens eget val att arrangera symposier med industrin förvånar, se nedan. Läsaren frågar sig hur kopplingen är mellan dessa samarrangemang och tidningens teman, exempelvis Onkologisymposium i april 2010 och temat »Onkologiska läkemedel« med ett antal entusiastiska artiklar i LT 16/2010.
Innehållet i läkar- och sjukvård är så mycket större än mer eller mindre tillförlitligt mätbara, selektivt utvalda data. Det måste tidningen spegla och själv efterlysa, till exempel genom beställt material. Det handlar om hur sjukvården håller på att »industrialiseras«. I framtidsscenariot blir vi alla leverantörer av uppgifter till stora nationella diagnosbaserade databaser, och vår kvalitet kommer att bedömas utifrån vad och hur vi levererar data.
Vår professionella hållning och relation till den enskilde patienten förändras i grunden. Det kommer knappast att finnas plats för en rationalitet som inte är helt instrumentell eller, ännu värre, inte »industriell«.
Detta industriella tänkande fjärmar medicinen från dess humanistiska grund och läkaren från sin spontana medmänsklighet – med risk för att som enskild läkare, för att citera idéhistorikern S-E Liedman, bli en opersonlig dator som tickar fram små remsor av diagnoser och recept.
Läkartidningen har ett ansvar att visa att svensk sjukvård i hög grad står och kan stå för något annat.
Har förbundets omfamning av Läkartidningen varit bra för den publicistiska friheten? Många varnade före beslutet. I ett flertal fall har vi erfarenhet av att förbundsledningen arrogant låter bli att svara på direkta frågor och uppmaningar att kommentera artiklar. Det i sig är kanske inte ett bevis för olyckan med integrationen, men förbundsattityden torde stärkas av maktförskjutningen.
Tråkigt nog har inte chefredaktören slagit näven i bordet och krävt svar, eller svar i anständig tid, på debattörernas riktade frågor.
Än värre är förbundsledningens petande i artiklar, ingrepp i texter, vilket borde vara förbjudet i varje tidning som säger sig stå för publicistisk integritet. Marie Wedin fick smaka på Eva Nilsson Bågenholms (ENB) egenmäktiga retuschering i en ledare härom året. Nu har ENB fått Läkartidningen att i sista stund lyfta ut en central fotnot i artikeln »Sjukfrånvaro, vetenskap och värderingar« i Läkartidningen 15/2010 (sidorna 997-8). Den byggde på ett mejl från ENB, underskrivet i egenskap av Läkarförbundets ordförande.
Fotnoten kommenterade förbundets passiva reaktionssätt i situationer som då Sveriges största tidning, Dagens Nyheter (DN), i osignerade huvudledare ogrundat hävdade att »nästan hela läkarkåren skrev intyg efter patienternas önskemål snarare än efter självständiga medicinska bedömningar«. Man frågar sig hur vanliga sådana ingrepp från förbundstoppen är i Läkartidningen, och vilka påtryckningar som sker i vad som alls ska publiceras?
Mycket av redaktionell självständighet avgörs sannolikt av underströmmar och omedvetna lojaliteter. Journalistisk integritet måste stå starkare än kollegiala hänsyn till Läkarförbund och prestigefyllda medicinska institutioner. Det går inte att vifta bort denna fråga som insinuationer. Det finns vetenskapliga belägg för att även seriösa tidningar påverkas i sina bedömningar av samhälleliga processer och värdeförskjutningar. Så fann till exempel professor Kent Asp (institutionen för journalistik och masskommunikation, Göteborg), i en eftervalsanalys för 2006, att DN även på nyhetsplats var den för alliansen mest partiska tidningen.
Det är en märklig utveckling Läkartidningen som debattorgan genomgått under senare år. Artiklar stoppas på grund av sitt innehåll, om än under andra redaktionella motiveringar. Det har ingenting att göra med personangrepp, ärekränkning, hets mot folkgrupp eller annat som en chefredaktör har att bevaka, utan artiklarna av debattkaraktär stoppas med hänvisning till peer rewiew eller att åsikterna inte är tillräckligt underbyggda. Vid ett tillfälle krävde en medicinsk redaktör att dennes egna artiklar skulle anges som litteraturreferenser till en artikel som en av oss skrivit.
Med dessa argument om otillräckligt underbyggda påståenden kan en mäktig redaktion styra nästan hur den vill – förutom med publiceringsavslag också med strykningar i texten av obekväma formuleringar som till exempel riktas mot den akademiska överbyggnaden eller läkemedelsindustrin.
Vi talar inte om redaktionella förbättringsförslag i texten och strykningar på grund av oklarhet eller språkliga missfoster. Sådana ändringsförslag har vi många gånger fått och är för detta tacksamma mot debattredaktören. Men det har insmugit sig en föreställning på Läkartidningen att debattmaterial ska bedömas med samma måttstock som vetenskapliga artiklar. Det är absurt!
Bland annat av detta skäl har under sistlidna decenniet en allt större del av den medicinska och sjukvårdspolitiska debatten flyttat över till Dagens Medicin. Den tidningen har sina egna meriter. Men också den mer inomprofessionella debatten sker nu utanför Läkartidningen. Landets bästa och vassaste skribenter vänder sig också i rent medicinska ämnen ofta direkt till Dagens Medicin, med dess breda läsegrupp.
Läkartidningen har all anledning att locka tillbaka i första hand den medicinska debatten och den sjukvårdspolitiska diskussionen, som mest berör läkare. Detta i stället för att sitta i sitt elfenbenstorn och tyna bort med sina krav på vetenskap i rent värderingsinriktade debattartiklar.
Vilken roll har intäkterna från läkemedelsindustrin på Läkartidningens bedömningar? Hur stora överskott från annonsintäkter, från läkemedelsindustrin respektive övriga, har gått rakt in i Läkarförbundets kassa? Artiklar med kritik mot läkemedelsbolags marknadsföring avvisas samtidigt som dessa bolag frekvent annonserar i Läkartidningen. Ett exempel är artikeln »Läkemedelsindustrin, kvalitetsregister och evidensbaserad medicin – dags att inrätta ett SBU Argus«, som är publicerad i webbtidskriften Allmänmedicin i Norrbotten
Helt utan diskussion om riskerna och utan motivering har Läkartidningen börjat arrangera utbildningar där läkemedelsbolagen inkluderas i arrangemangen. Vad innebär samarbetet med utställarna ekonomiskt för Läkartidningen? Vad tjänar företagen på Läkartidningens goodwill, och hur kan denna goodwill missbrukas? Är det bra för tidningens trovärdighet på sikt att figurera med läkemedelsindustrin? Vad hade tidigare chefredaktören på New England Journal of Medicine, Marcia Angel, känd för bland annat boken »The truth about drug companies«, sagt om beblandningen, intressegemenskapen och risken för att Läkartidningen kommersialiseras?
Vi hoppas att denna artikel kan bli en startsignal för en förutsättningslös diskussion om Läkartidningens framtid! Vi vill gärna återkomma till frågan om Läkartidningens roll när det gäller balansen mellan allmänmedicinskt och specialiserat material. Men i första hand efterlyser vi en policydeklaration från redaktionen och förbundsledningen vad gäller integritet och debattsidans villkor, så att läsarna framgent kan värdera praktiken mot idealen och utfästelserna.
*
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.
