Vårt land behöver både allmänläkare i öppen vård och specialister i den slutna. Därom kan endast enighet råda. Det är alltså en fråga om både–och, inte om antingen–eller. Svensk sjukvård kan inte klara sitt uppdrag utan båda dessa kategorier av läkare. Kraft behöver då läggas på ett ökat utbyte mellan sluten och öppen vård i form av ett effektivare samarbete!
Tiden går och pendeln slår. Förr växte antalet specialister i den snabbt utvecklade sjukhusvården på bekostnad av ett relativt fåtal hårt arbetande provinsialläkare i den öppna. Numera växer allmänläkarna snabbt i antal för att kunna ge vård enligt närhetsprincipen. Detta sker i dag på viss bekostnad av specialisternas behov av att ersätta sin kapacitet i ett pågående generationsskifte.Båda kategorierna behövs, men inte på bekostnad av varandra.
I denna ojämna utveckling sker en ständig politisk påverkan i form av administrativa pålagor, omorganisationer och ekonomiska sparbeting. Samtidigt förväntas vården fortlöpa optimalt enligt fastlagda normer. Politiker, administratörer och utomstående experter formligen trängs om utrymmet för att genomföra sina mantra. Sjukvården och dess faktiska utövare får därmed allt svårare att fokusera på den primära basen för sin verksamhet, nämligen relationen patient–läkare.
I detta utsatta läge brottas vården även med behov av ersättare till de avgående 40-talistkullarna, vilkas kunskapsbank och erfarenheter endast undantagsvis tas till vara genom erbjudande om fortsatt verksamhet. Som om allt detta inte vore nog, arbetar myndigheterna för att öka allmänhetens möjligheter att anmäla sjukvården.
Tulipanaros – försöker man ånyo skapa dig?
Det fanns en tid före 1970 då sjukvårdens utövare arbetade på delegation och med förtroende från myndigheterna. Dessutom tog och hade sjukvården ett egenansvar, som även detta respekterades. Oaktat de brister och fel varje tidsperiod må ha besuttit presterades då en god och adekvat sjukvård – sett till antalet utövare. Detta kunde ske tack vare professionens möjligheter att arbeta ostört. Senare fälldes yttrandet »allt är politik«, och scenen förändrades radikalt. Där är vi nu.
Efter många års erfarenhet av arbete i såväl öppen som sluten vård finns det anledning att hysa en stark oro för den misstro som myndigheternas nuvarande agerande antyder. Vi har anledning att som sjukvårdens utövare kräva en fortlöpande kritisk granskning av de resultat som pågående störningar medför. Vad kostar en hårt driven rationalisering i form av minskad motivation och ökad rörlighet? Kanske finns här ett uppdrag för Riksrevisionen? Det går inte – och har aldrig gått – att både äta kakan och ha den kvar!
Tulipanaros. Korsning mellan tulpan och ros, normalt med den bildliga betydelsen »omöjlig kombination, utopi, orealistiskt projekt«. Tulipanaros kallades också vackra, målade tulpaner på t ex allmogekistor, vilka tros ligga bakom uttrycket »det går väl an/det är lätt att säga tulipanaros«, med betydelsen »det är lättare sagt än gjort«. Källa: Språkrådet <http://www.sprakradet.se/4909>. Collage: Ewa Knutsson
