Kollegorna Albinsson och Willems hävdar i Läkartidningen 10/2010 (sidorna 696-7) att en tillförlitlig suicidriskbedömning inte är möjlig att göra och att frekventa ­suicidriskbedömningar med hjälp av exempelvis suicidstegen tvärtom riskerar att öka suicidrisken hos patienten. Finns det fog för dessa farhågor? Är det rentav så att den brist på strukturerade och journalförda suicidriskbedömningar som vi ser i dag i själva verket speglar en omsorg om patienten?
De flesta som är verksamma inom hälso- och sjukvården är nog eniga om att en god dia­gnostik är en förutsättning för att patienten ska kunna erbjudas adekvat behandling och att samtalet utgör en hörnsten i all läkekonst. Korrekt dia­gnostik vid suicidrisk kan vara livräddande men kom­pliceras av att patienter som umgås med tankar på att undfly en olidlig situation genom att ta sitt liv vanligen är deprimerade [1]. Depressiva symtom i kombination med de tabun som råder runt suicid kan utgöra effektiva hinder för samtal, varför suicidtankar sällan rapporteras spontant.

En suicidriskbedömning kräver således att behandlaren ställer frågor och genom sina frågor skapar ett klimat där det blir möjligt för patienten att berätta om sina tankar. Diagnostiska verktyg i form av skattningsskalor kan användas för att skapa struktur i samtalet men ersätter aldrig den kliniska bedömningen. Det finns emellertid gott vetenskapligt underlag för att en strukturerad bedömning av suicidrisken ökar möjligheten att bedöma om patienten överväger suicid [2].
Många patienter har en ­latent suicidrisk, och det är viktigt att nya behandlare ­väger in detta i behandlingsplaneringen. Journalen är ett arbetsredskap som ska förmedla sådan information, och därför ska en övergripande suicidriskbedömning dokumenteras med jämna mellanrum.
Rätt utförd kan en sui­cidriskbedömning bli en förtroendeskapande krisintervention som bidrar till att en behandlingsallians etableras. Både riskfaktorer och skyddande faktorer ska vägas in, och olika behandlare bör ges möjlighet att bidra utifrån skilda perspektiv och relation till patienten.

Albinsson och Willems hävdar att Socialstyrelsen föreskriver att den med »högst titel« är bäst lämpad att göra den slutgiltiga bedömningen. Vår uppfattning är att suicidriskbedömningen är en vårdlagsuppgift och att den med högst kompetens, alltså en specialist i psykiatri, visserligen har det yttersta medicins­ka ansvaret men också ansvarar för att skapa en miljö där den samlade kunskap om patientens tillstånd som finns i behandlingsteamet och hos närstående vägs in i riskvärdering och vårdplanering.
Att samtala om patient­ens suicidavsikt upplevs av många behandlare som en av de största utmaningarna inom psykiatrisk vård. Samtalsmetodik är ett område som har försummats när det gäller kompetenshöjande åtgärder, och diagnostiska verktyg som underlättar bedömningen är efterlängtade.
Nyttan av tillgängliga instrument begränsas emellertid av att de inte är känsliga för akuta förändringar i patientens tillstånd eller situation. Om de dessutom i första hand används för att undvika kritik från Socialstyrelsen och inte som ett komplement till en riskvärdering som gynnar patienten urholkas värdet ytterligare.
Det är viktigt att personal inom psykiatrisk vård erbjuds kompetenshöjande insatser för suicidriskbedömningar och att suicidpreventiva åtgärder och granskningar av vården upplevs som meningsfulla bidrag till det vi alla strävar efter, att minska dödligheten i suicid.

Alla diagnostiska hjälpmedel ska användas med omsorg, och alla kan missbrukas. Det är svårt och ibland omöjligt att förutsäga vem som kommer att ta sitt liv, och det finns inga verktyg som ger högre säkerhet än en noggrann klinisk bedömning. Struktur kan däremot underlätta för vårdgivaren, eftersom improvisation i en pressad situation kan resultera i att viktiga frågor inte ställs.
Omsorgsfullt utförda suicidriskbedömningar hjälper patienter att formulera sig och underlättar kommunikation mellan vårdgivare. Vi får inte glömma att myten att det är farligt att tala om suicid är stark och medför att en suicidbenägen person ofta omges av tystnad. Vi som arbetar inom vården måste framhärda i att samtal är viktiga och att även suicidtankar går att uttrycka i ord. Vår övertygelse är att tystnad, inte riskbedömningar, utgör den största faran för suicidnära personer och deras närstående.