Länsstyrelsen i Uppsala län publicerade i höstas rapporter över inspektioner av sex gruppbostäder för personer med utvecklingsstörning där man använde tvång mot enskild person. I en av gruppbostäderna vårdades pojken G. Han hade diagnosen autism med beteendeproblem och skadade både sig själv och and­ra.
Elva år gammal flyttade han år 2007 enligt handikapplagen LSS in i ett boende tillsammans med ett annat barn.
I samarbete med en psykolog lät kommunen bygga ett fönsterlöst 2 × 2 meter stort »time-out-rum« med ett titthål i dörren. Varje gång G blev aggressiv fick han sitta i cellen tills han lugnat sig. Utöver denna behandling fick G olika mediciner mot sitt beteende av ansvarig läkare. Av journalen framgår varken anamnes eller psykiskt status. Psykologen och läkaren hade inga gemensamma möten, ingen gemensam vårdplan.
Som följd av inspektionen och den fortlöpande isoleringen fick pojken (då 12–13 år gammal) flytta till ett eget boende med två assistenter dagtid. G minskade därefter avsevärt sitt utåtagerande beteende.
Länsstyrelsen slutsats blev att behandlingsmetoden med time-out inte i något avseende överensstämmer med ­gällande lag och föreskrifter, och man riktar allvarlig kritik mot barn- och ungdomsnämnden i Uppsala kommun för att den avsiktligt byggt en cell för att stänga in ett barn.

Även Socialstyrelsen inspekterade behandlingen av G (dnr 44-6504/08) och skriver att behandlingsupplägget med time-out-rum följdes noggrant och var väldokumenterat och professionellt, samt att genomförandet hade varit invändningsfritt. Men då frivilligheten är grunden för insatser inom LSS-verksamhet, och då G försattes i en tvångssituation och berövades friheten, har den aktuella behandlingen inte varit tillåten. För att belysa den konflikt som ligger i det faktum att nuvarande lagstiftning inte medger användning av en del behandlingsmetoder, som kan vara värdefulla vid behandling av vissa tillstånd, avser Socialstyrelsen att överlämna det fattade be­slutet till utredningen om översyn av den psykiatriska tvångsvårdslagstiftningen och även till Socialdepartementet.

Socialstyrelsens bedömning är motsägelsefull och märklig. Den är helt enkelt inte trovärdig. Man säger å ena sidan att G olagligt försattes i en tvångssituation och berövades friheten, å andra sidan säger man att behandlingen varit professionell. Som om det kan vara professionellt att stänga in ett barn i en cell.
Det är lika upprörande att Socialstyrelsen anser att rätten att tillämpa ett sådant tvång bör utredas, då det självklart borde vara förbjudet även fortsättningsvis. ­Däremot tar Socialstyrelsen inte upp läkarens ansvar då hon/han är medveten om ett fortlöpande övergrepp mot ett barn. Det måste anses vara i strid med lagen om läkares yrkesverksamhet.
Särskilt anmärkningsvärt är att personalens lojalitet mot experter, i kombination med den gruppdynamiska underordningen, gav vika för egen moraluppfattning. Själv uttryckte personalen det som att »man blir konstigt härdad«. Sådana övergrepp mot sinnesslöa/utvecklingsstörda personer har under alla tider fått tjäna som motbild för att skydda normaliteten.

Jag skrev i december 2009 till chefen för Socialstyrelsen, Lars-Erik Holm, och hemställde om en omprövning av beslutet då det är både inkonsekvent och missvisande.
I sitt svarsbrev daterat 15 mars 2010 skriver han att han i sak tycker att myndigheten har fattat ett korrekt beslut. »Så här i efterhand kan jag dock se att vi borde varit tydligare med det etiskt tveksamma att stänga in ett barn i ett sådant litet rum som var fallet i detta ärende.«
Barnombudsmannen (BO)skrev under 2009 till rege­ringen angående isolering att det borde förbjudas i lagen om vård av unga och lagen om sluten ungdomsvård. BO borde ha inkluderat handikapplagen LSS.