Just nu bevittnar vi ett enormt mediedrev efter den ­läkare som »trots 29 anmälningar om felbehandlingar  i Norge anställts i Sverige«. Här i Sverige har läkaren enligt en arbetsgivarrepresentant uppenbarligen skött sitt jobb i två år. Ändå förfasas radio, tv, tidningar, över hur detta oerhörda kunde hända.

Jag tror att vi måste ta ett steg tillbaka och fundera över proportionerna som den här frågan tillåtits ta. Är det inte så att det finns många av oss läkare som gjort fel ibland, till och med blivit anmälda? Men just nu är ingen så fruktansvärt dålig som den här läkaren i Gävle/Hudiksvall. Kan det vara så att vi nu behändigt lämpar över allt som heter egna misstag och fel på den här enskilda individen? Allt som är dåligt hos oss lägger vi på henne, och så tar vi kraftfullt avstånd.

Om man jagar en människa offentligt på det här sättet, ett sätt som bra nära liknar mobbning, finns risken att vederbörande känner sig så socialt utskämd att snart endast självmordet återstår. Är det sättet att ta hand om en arbetstagare, om en kollega?
Arbetsgivaren, medicinskt ansvariga och klinikchef bör i stället ta ett samtal med personen och se vad de kan vidta för hjälp för att personen i fråga ska kunna få möjlighet att fortsätta leva ett värdigt yrkesliv, ja snart även ett värdigt liv på det personliga planet. Erbjud mentorskap, kollegialt stöd, utbildning, eller vad vederbörande själv efterfrågar, men framför allt, visa att vederbörande har en plats i gemenskapen.
Det vi bevittnar nu är snudd på en offentlig avrättning. Vilken människa orkar med det?