Vintern 2009 slog Läkarförbundets huvudskyddsombud och en enskild läkare larm om att läkare på Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge på grund av bristen på vårdplatser tvingades fatta beslut som inte var acceptab­la från patientsäkerhetssynpunkt. Patienter som egent­ligen borde ha lagts in skickades hem, andra patienter skrevs ut alltför tidigt, och ytterligare andra lades in på avdelningar som inte hade resurser och kompetens att ta hand om dem [1].
I september 2009 förelade Socialstyrelsen Stockholms läns landsting (SLL), med hot om ett vite på en halv miljon kronor, att göra något åt vårdplatsbristen vid Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge [1, 2].

Bristerna som låg till grund för hotet om vite kvarstod vid oanmälda besök i december 2009 och januari 2010. Därför beslutade Socialstyrelsen i mars 2010 att hos Förvaltningsrätten i Stockholm begära att vitet om en halv miljon kronor skulle dömas ut [2]. Även Arbetsmiljöverket är inkopplat i ärendet. I januari 2010 beslutade Arbetsmiljöverket att SLL ska betala 300 000 kronor i vite varje gång Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge tar in överbeläggningar utan att
arbetsmiljöriskerna bedömts, och lika mycket när man bryter mot regeln om minst 80 cm mellan sängarna [3]. Detta beslut har Karolinska universitetssjukhuset överklagat till Länsrätten [3].

Vårdplatsbristen är en allvarlig krissituation inte bara för Stockholms län utan även för andra delar av vårt land. Antalet vårdplatser var drygt 300 färre 2008 jämfört med 2007. Inklusive psykiatriplatser var antalet vårdplatser år 2008 nere på 2,8 per tusen ­invånare [4]. Bland OECD-länderna har endast Mexiko färre vårdplatser per tusen invånare inom somatisk vård [5].
Thomas Flodin, ordförande i Stockholms läkarförening, påpekade i en intervju i tidningen ETC Stockholm i september 2009 att det fattades minst 200 vårdplatser i Stockholm, och att patientsäkerheten riskeras varje dag.
Jag visade i en debattartikel om hemlöshet (LT 10/2009, sidorna 657-8) på stora minskningar av antalet slutenvårdsplatser inom allmänpsykiatrin och vuxenberoendevården (79 respektive 62 procent) inom SLL under åren 1993–2008 [6].

Att det finns ett samband mellan vårdplatsneddragningarna inom psykiatrin och ökningen av antalet hemlösa med allvarlig psykiatrisk problematik talar följande siffror för: Åren 1993–1998 minskade de allmänpsykiatriska vårdplatserna inom SLL från strax under 2 600 till cirka 800. Under samma period ökade antalet hemlösa med påtaglig psykisk störning i Stockholms stad från drygt 500 till drygt 1 400 [7].
Personalneddragningar har också bidragit till den allvarliga situationen. På Karolinska universitetssjukhuset försvann motsvarande 529 årsarbeten från 30 juni 2008 till 30 juni 2009 [8].

Ur patientsäkerhetssynvinkel är det nödvändigt att ta reda på inte bara vad som händer inne på ett sjukhus när vårdplatsbrist uppstår och överbeläggningar måste göras. Minst lika viktigt, men betydligt svårare, är att undersöka hur det går för patienter som söker vård och som på grund av vårdplatsbrist måste skickas hem när de egentligen borde ha lagts in. Det är också viktigt att följa upp patienter som måste skrivas ut alltför tidigt.

Av ovanstående framgår att det är nödvändigt att vi i Sverige, och inte minst inom SLL, snarast skapar tillräckligt med vårdplatser så att befolkningens slutenvårdsbehov kan tillgodoses på ett patientsäkert sätt.
Under många år har det skett en alltför stor och riskfylld neddragning av antalet slutenvårdsplatser. Detta även om man tar hänsyn till att olika behandlingsframsteg har medfört att en del åtgärder som tidigare krävde slutenvårdsresurser i dag kan utföras i öppen vård.
För att vi fortsättningsvis ska ha en god sjukvård ford-ras att öppen- och slutenvårdsresurserna är i balans. Speciellt anmärkningsvärt i sammanhanget är att Nya Karolinska universitetssjukhuset i Solna får cirka 200 färre slutenvårdsplatser än vad som finns i dag trots att detta är den största enskilda svenska sjukhussatsningen någonsin [Dagens Nyheter 5 maj 2010]. Det måste också finnas tillräckligt med vårdpersonal som har möjlighet att fullfölja sina arbetsuppgifter på ett för vården och patienterna människovärdigt sätt. Dessutom bör vårdpersonalens arbetsmiljörisker beaktas.

Avslutningsvis: Att Sverige – ett välfärdens föregångsland – numera hamnat i bottenskiktet bland OECD-länderna när det gäller antalet vårdplatser per tusen invån­are är uppseendeväckande och djupt oroande. Vi har under lång tid, trots en ekonomi som numera är i relativt god balans, dragit ned antalet vårdplatser inte minst inom SLL även för de mest utsatta grupperna. Har något hänt med våra grundläggande värderingar? Tidigare var det människosynen och männi-skovärdet som styrde vården. Numera tycks en ensidig ekonomism ha tagit över. Hur ska vi lyckas få en nödvändig förändring till stånd?
*
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.