Låt mig först upprepa att Läkemedelskommittéerna inte har någon egen agenda.
I våra nationella nätverk och lokalt i landstingen förmedlar och förankrar vi bl a de nationella bedömningsorganens (SBU, LMV, TLV och SoS) riktlinjer och beslut för en effektiv, säker och jämlik läkemedelsbehandling.
Möjligheten att pröva nya,
redan godkända läkemedel finns redan i dag. Det som Furängen och Cronlund kallar »konflikt« mellan besparingar och möjligheter kallas med en annan term för prioriteringar inom givna resurser. Det gäller ju för övrigt inte bara läkemedel utan all verksamhet.
Läkemedelskommittéernas roll är rådgivande och stödjande till verksamheter/beslutsfattare med underlag enligt ovan. Det är komplicerat förvisso, men »konflikt« är fel beteckning. Att tala om dyra eller billiga läkemedel är inte adekvat utan att relatera till nyttan. Ett nytt läkemedel kan ju, även vid högt pris, sett i ett vidare perspektiv innebära en besparing. Att »välja billigast« är inte läkemedelskommittéernas uppdrag.
Läkemedelskommittéerna är som regel inte involverade i kliniska prövningar annat än som remissinstans inför nya huvudavtal mellan huvudmännen och Läkemedelsindustriföreningen. Ekonomiska förutsättningar och andra resurser för enskilda prövningar i de kliniska verksamheterna ska vara tydliggjorda inom avtalsramarna. Avtalen är bilaterala och ska självklart följas av bägge parter.
Läkemedelskommittéernas har ingen annan åsikt och är självklart positiva till att vetenskapliga hypoteser testas i bra kliniska prövningar.
