Lagom till Almedalsveckan kom Alliansen med sitt sjukvårdspolitiska program. Där betonas bland annat vikten av ett gott ledarskap och att tydliggöra en karriär som chef i vården. Chefers villkor, karriär, vidareutbildning, anställningsförhållanden med mera är angelägna ämnen. En satsning på ledarskapsutbildning inom sjukvården ligger väl i tiden och är ett mycket välkommet initiativ. Däremot är det minst sagt förvånande att en framstående politiker antyder att det är negativt att just läkare söker chefstjänster och att det är för många läkare på chefspositioner!

I Dagens Medicins webbupplaga uttalar Filippa Reinfeldt, sjukvårdslandstingsråd i Stockholms läns landsting, att en chef inom sjukvården inte behöver vara läkare. Hon citeras: »Visst, de är duktiga specialister inom sitt område. Men organisationsteori handlar om annat …« Som exempel tar hon upp att en chef på Ericsson inte behöver veta var kretskorten i mobiltelefonerna sitter.
Läkare är fullt kapabla att fatta rationella beslut, och läkare väljer inte alltid att bli chefer. Men likafullt är läkares insatser som chefer inom sjukvården viktiga för en bra sjukvård. Att säga att det inte spelar roll är som att påstå att en fotbollstränare inte behöver veta något om fotboll. Chefen på Ericsson vet kanske inte var kretskorten sitter, och en klinikchef vet kanske inte vilken modell av pulsoximeter som är bäst. Men som verksamhetschef är det viktigt att ha en djup förståelse för – och ett brett kunnande om – den verksamhet man leder!

Vidare står det att »Filippa Reinfeldt anser att sjukvårdens möjlighet att attrahera olika yrkesgrupper och ses som en intressant arbetsplats minskar när läkarna ses som de naturliga cheferna. Enligt henne bör exempelvis beteendevetare, jurister och sjuksköterskor vara väl lämpade att leda i sjukvården«.
Är det då ett problem att läkare är chefer? Är det kanske till och med en negativ merit att vara läkare om man vill bli chef? Och finns det några belägg för att verksamheter där läkare är chefer ses som mindre attraktiva?

Till min förvåning är det enligt Filippa Reinfeldt i princip enbart läkare som söker klinikchefskap eftersom »Alla vet ändå att det blir en erfaren läkare som kommer att få tjänsten, så det är inte lönt att söka.« Detta stämmer inte. Det saknas belägg för dessa påståenden. Andelen läkare bland verksamhetscheferna har sjunkit kraftigt under det senaste decenniet. En kartläggning gjord av Dagens Samhälle år 2005 visade att endast 58 procent av verksamhetscheferna hade en yrkesbakgrund som läkare.

Enligt Läkarförbundets sonderingar har andelen läkare som är verksamhetschefer fortsatt att sjunka under senare år. Som ett dagsaktuellt exempel kan man ta Södra Älvsborgs sjukhus där sju av 17 verksamhetschefer är läkare. Vi får dessutom vittnesmål från hela landet om att det till många klinikchefstjänster inte finns några läkare alls bland de sökande.

Vidare menar Filippa Reinfeldt att »Det är så oerhört slående att man till en utlyst klinikchefstjänst i dag har två sökande, två läkare med tunga akademiska meriter och lång tjänstgöring«.
Jag undrar då: Är det ett problem att de sökande till tjänster har meriter och erfarenhet? Än värre är det om exemplet avser universitetssjukhusen! Menar hon att det är ett problem att sökande till chefstjänster för verksamheter där det bedrivs tung forskning är akademiskt meriterade? Om så är fallet, ja då har svensk sjukvård mycket allvarliga bekymmer!

Tvärtemot vad Filippa Reinfeldt anser, menar jag att det är värdefullt att chefer i vården har en medicinsk professionell bakgrund med erfarenhet från verksamheten. Läkare ska inte särbehandlas negativt i frågan om chefstillsättningar. Läkare som chefer är en tillgång – särskilt i tider där det krävs svåra prioriteringar och beslut.

Jag vill gärna se sjukvårdslandstingsrådets belägg för sina påståenden och bjuder in till dialog. Det är angeläget att reda ut fakta, myter och fördomar i chefsfrågan.
*
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.