Lars Lööf kritiserar i LT 22/2010 (sidan 1487) en av åtta punkter i vår artikel »Vad bör en nationell läke-medelsstrategi innehålla?« i samma nummer. Kritiken
avser vårt påstående att läkemedelskommittéerna har en njugg inställning till nya
läkemedel i behandlingsarsenalen. Lööf hävdar att detta inte är fallet utan att de tillämpade rutinerna tvärtom är ett stöd till den forskande läkemedelsindustrin.
Vi vet att kommittéerna gör värdefulla insatser på läkemedelsområdet och inser att en avvaktande hållning till nyheter oftast är befogad. Men kommittéerna har ett problem med konflikten mellan landstingens krav på besparingar och möjligheterna att pröva nya, oftast dyrare läkemedel. Målet med ordnat införande av läkemedel – noggrann uppföljning av väldefinierade patientgrupper – är givetvis bra, men löser inte konflikten.
Den återfinns för övrigt även inom kliniska prövningar, där landstingens ekonomiska agenda nedprioriterar dessa med resultatet att antalet svenska prövningar minskat. Det hade varit intressant att höra om och när läkemedelskommittéerna bemöter besparingskraven.
Med vårt inlägg ville vi lyfta fram den nationella läkemedelsstrategin till debatt innan den »satt sig«. Från förstudien till strategin har några mål läckt ut från departementet, bl a att Sverige ska vara attraktivt för innovation av produkter och tjänster på läkemedelsområdet.
Detta och övriga angivna mål är bra, men de måste göras mycket mer konkreta för att få betydelse.
