I LT 29–31/2010 (sidan 1753) skriver Kjell Barlöv om donation efter hjärtdöd. Det är inte bara dödsbegreppen som gör detta ämne komplicerat, utan också att två behandlingsintressen tangerar varandra, något som det säkert pratades om på mötet i Stockholm som Kjell Barlöv bevistade, men som jag vill belysa.

Behandlingen i samband med hjärtstopp, hjärt–lungräddning (HLR), utvecklas mycket genom den forskning som bedrivs inom detta område för närvarande. Detta kan komma att göra gränserna svåra att definiera för när en sådan behandling ska stoppas. I senaste numret av Resuscitation finns en »short communication« rörande erfarenheter från Spanien av transplantationer [1] som beskriver litet av det jag vill poängtera.

I denna studie valde man en 30-minutersgräns för när behandling med avancerade återupplivningsförsök skulle avbrytas. Därefter gavs bara ventilering och bröstkompressioner medan patienterna transporterades till ett trans­plantationscent­rum i Madrid.
Det man noterade i denna studie var att efter att den avancerade behandlingen avbrutits och endast bröstkompressioner och ventilering utfördes (således efter > 30 minuter och patienterna blivit inkluderade i donatorprotokollet) återfick tre patienter spontan cirkulation, varav en av dessa lever med god neurologisk funktion.
Denna patient blev naturligtvis inte donator men fallet visar på hur nära dessa två områden är varandra. Patienten ökar dock på överlevnaden i en, för denna organisation, grupp av patienter som anses som döda (oavsett dödsbegrepp).

Således är min uppfattning att experter inom båda dessa områden måste arbeta mycket tätt då områdena tangerar varandra. Detta för att und-vika att områdena kommer i konflikt med varandra, nu och i en framtid, något som är lika viktigt som den begreppsförvirring Kjell Barlöv beskriver, kanske till och med viktigare.