Under våren blev jag kontaktad av en ung kvinna efter det att hennes anhöriga förmått henne att söka hjälp för den problematik hon hamnat i. Sista halvåret hade hon alltmer börjat drabbas av panik-ångestliknande attacker, som hon själv inte kunde styra och som ofta tog sig uttryck i kraftiga vredesutbrott, där hon också skadade sig själv.
Hon angav grava sömnproblem och att hon hade allt svårare att koncentrera sig och fokusera på sina uppgifter. Hon avskärmade sig alltmer från sina anhöriga och umgicks i kompisgäng där det senare framkom att alkohol, hasch och andra droger var vanliga.
När jag träffade patienten var hon uttröttad av en längre tids sömnproblem, rädd för sina egna kraftiga ångestattacker och okontrollerade självdestruktiva handlingar.

Efter ett par bedömningar och kontakt med samtalsterapeut gjorde jag ett behandlingsförsök med mirtazapin, med sedvanlig uppföljning och utvärdering efter en vecka.
Vid uppföljningsbesöket framkom att patienten sedan en tid tillbaka hade fått prova en kompis Concertatabletter, och nu sista veckorna börjat göra det alltmer frekvent, i stort sett dagligen. Som skäl angav hon att hon kände oro för att lida av ADHD. Hon hade därför testat om dessa mediciner skulle få henne att må bättre.
Patienten själv förstod inte att den medicin hon använt var en kraftigt centralstimulerande narkotisk drog, som också säljs av och till narkomaner på Sergels torg. Hon såg det som en legal medicinering som hjälper mot koncentrationssvårigheter.

Efter ett intensivt och omfattande stödarbete tillsammans med anhöriga har hon nu fått insikt om farorna och riskerna med att använda denna typ av centralstimulerande narkotiska preparat. Hon har nu helt slutat använda droger överhuvudtaget, vilket gjort att hennes problem med panikångest och sömnproblem normaliserades på några veckor, utan någon som helst annan medicinering. Risken för återfall är naturligtvis ändå stor, liksom vid alla former av beroende.

Fallet illustrerar behovet av en riskkalkyl för varje patient som förses med en legal förskrivning av centralstimulerande medicinering. Vad händer om en, två, eller tre kompisar får tillgång till att prova dessa potenta centralstimulantia – vad ger det för risker för ett framtida illegalt narkotikaberoende?
Hur ska ungdomar, som just är i färd med att bilda sina ideal och värderingar, kunna förstå skillnaden mellan ett preparat som i ena stunden säljs som »tjack« av och till »pundare« på »plattan« och i nästa stund förskrivs av läkare som en hälsobringande medicin som hjälper ungdomar att må bättre och kunna koncentrera sig bättre?

De senaste trettio åren har Socialstyrelsen och läkarkåren ökat medvetenheten om de klassiska beroendeskapande medicinerna i form av bensodiazepiner och narkotikaklassade analgetika. Den legala användningen av ännu mer potenta och beroendeframkallande centralstimulantia skapar behov av en större framtida medvetenhet om denna problematik hos läkarkåren, liksom hos Socialstyrelsen och Läkemedelsverket.