Det finns många behandlingsmetoder för akut smärta, bland annat farmakologiska eller fysikaliska, men nästan ingen metod som är anpassad för långvarig (kronisk) smärta med mer än tre månaders varaktighet.
Vid vår smärtbehandlingsenhet i Piteå använder vi sedan ett tjugotal år en metod för behandling av långvarig smärta. Metoden är i grunden den som professor Janet Travell introducerade i USA i början av 1960-talet efter behandling av president J F Kennedy, vilken ska ha lidit av kronisk smärta.
Vidareutveckling av Travells metod har skett kontinuerligt men speciellt det senaste decenniet med hjälp av innovativa patienter, så att man nu kan få bestående effekt vid de flesta långvariga smärttillstånd.
Forskningen om långvarig smärta har i organiserad internationell form bedrivits sedan början av 1970-talet. En mängd data har utvunnits som förklarar fenomenet, men kunskapen når inte fram till vårdpersonalen. Dels saknas ämnet kronisk smärta i stort sett på läkarutbildningen, dels är smärta enligt definitionen inte mätbar, och det är psykologiskt svårt för personal att arbeta med symtom som inte syns.
Man kan få uppfattningen att patienten antingen överdriver eller underdriver sina besvär, och det är lika svårt att förstå när patienten känner sig frustrerad, delvis nöjd eller botad.
Det finns enstaka patienter som egentligen inte är motiverade att bli botade utan önskar intyg på att de är sjuka för att uppnå vissa syften i till exempel ekonomiska ärenden, asylärenden och så vidare, eller för att få vissa läkemedel.
Vid smärta går det varken att bevisa eller motbevisa att symtomet finns, är kvar eller har försvunnit. Det är svårt för personalen att värja sig från att vissa patienter ibland har oklara syften med konsultationen. Fenomenet att kommunikationen filtreras via personalens kunskaper och erfarenheter gör alltså situationen komplicerad.
En behandlingsmetod för kronisk smärta bör kunna neutralisera eventuella förtroendeproblem mellan patient och personal. Behandlingen kan lämpligen delas upp i två delar. Den ena svarar läkaren för, den andra delen svarar patienten för om han eller hon vill, och resultatet beror av patientens kunskap och motivation.
Patientens del i behandlingen bör vara utvecklad av patienter för att kringgå nämnda interaktion. Därför behöver patienterna ha större inflytande över smärtsjukvården i framtiden än de har i dag.
Det låter kanske oseriöst att det fungerar på allt, men i praktiken är det bara några få procent av patienterna som provar metoden, trots att den är så enkel och harmlös. Det beror på att det verkar svårt för vissa att ändra sin frisk–sjukidentitet.
De patienter som är motiverade att bli besvärsfria har visat att det går, och de finns i båda grupperna myofasciella respektive neuropatiska smärtor.
