Göran Bodegård kräver i en debattartikel i Läkartidningen 32–33/2010 (sidorna 1856–7) besked från »den medicinska professionens etiska auktoriteter«. Frågan gäller läkares medverkan vid utfärdande av så kallade transportintyg i samband med avvisning av barn med uppgivenhetssymtom. I den yrkesetik som finns formulerad i Läkarförbundets etiska regler är utgångspunkten i de flesta fall en direkt behandlingsrelation mellan läkaren och en enskild patient. I dessa fall bör som framgår av formuleringen av den första regeln läkare »ha patientens hälsa som det främsta målet«.
I vissa situationer agerar dock läkaren på uppdrag av annan person eller instans än patienten själv. Om detta är fallet bör läkaren som framgår av regel 14 »försäkra sig om att patienten har detta förhållande klart för sig«. Att på myndighets begäran utfärda intyg faller inom denna kategori.
För att vägleda läkare i den ibland grannlaga uppgiften att skriva intyg har Läkarförbundet utarbetat skriften »Härmed intygas att …«, som finns att hämta som pdf från förbundets webbplats. Utgångspunkten för skriften är regel 13 i de etiska reglerna: »Läkaren ska i intyg och utlåtande endast efter noggrant övervägande bestyrka vad som har saklig och professionell grund och åtskilja detta från annan information, vars sanningshalt ej kan bedömas.« Detta gäller givetvis oavsett om läkaren har en direkt relation till patienten eller om intyget skrivs på uppmaning av annan.
Speciella överväganden kan dock behöva göras om intygsskrivande läkare tidigare haft en patient–läkar relation till den aktuella personen och uppmanas utfärda intygen på begäran av myndighet. Dels gäller då som tidigare påpekats regel 14, dels får uppgifter om patienten som tidigare insamlats i patient–läkarrelationen utlämnas endast efter patientens samtycke.
I intyget bör tydligt framgå på vems begäran intyget utfärdas och i vilken egenskap läkaren skriver intyget. Eventuella jävsförhållanden bör beskrivas. Intyg gällande anhöriga bör undvikas. Intygets ändamål bör framgå samt det objektiva underlag, undersökningar etc som ligger till grund för intyget. Den bedömning som läkaren gör bör helst hållas åtskild från andra uppgifter. Om ersättning betalas för intyget bör den inte vara kopplad till vilken bedömning som görs.
Kan det då vara oetiskt att utfärda ett läkarintyg på myndighets begäran om patienten riskerar att drabbas av negativa konsekvenser? I det aktuella fallet gäller det sjuka barn som inte bedömts ha tillräckliga skäl för asyl. Dessa kan riskera försämring av sitt hälsotillstånd om avvisning till hemland eller annat land genomförs. Läkarens roll i sammanhanget är att med ett så kallat transportintyg intyga att patienten ur medicinsk synpunkt är transportabel.
Läkaren bör dock alltid även göra en självständig professionell bedömning av det sammanhang i vilket intyget skrivs. Om sammanhanget ur etisk synpunkt framstår som orimligt eller omänskligt kan och bör läkaren avstå från att utfärda intyget. Frågan om ett sådant sammanhang föreligger måste dock bedömas i varje enskilt fall.
Någon enkel regel som löser problemet med transportintyg i alla situationer kan inte formuleras. Finns välgrundad misstanke om att patientens hälsa allvarligt riskeras av en transport bör detta framgå av intyget. Om patienten vid framkomsten inte kan garanteras vård av tillräcklig kvalitet kan och bör läkaren uppmärksamma ansvariga för transportbeslutet på detta förhållande.
Höga krav ställs på läkarens integritet och objektivitet, inte minst i samband med utfärdande av intyg. Ett oetiskt intygande är intyg som är medvetet eller vårdslöst felaktiga. Det kan dock i vissa situationer vara etiskt riktigt att avstå från att utfärda intyg.
*
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.
