I november 2009 ordnade Vänsterpartiet en hearing i Riksdagshuset för att belysa den aktuella situationen för barn som insjuknat, och insjuknar, i uppgivenhetssymtom – de apatiska barnen. Ett flertal barn i asylprocessen hade ånyo utvecklat svåra uppgivenhetssymtom och skulle utvisas
då familjerna inte beviljats uppehållstillstånd.

Problematiken kring transporten av de svårt sjuka barnen stod i centrum: barn avvisas utan att man kan garantera att en pågående behandling inte avbryts eller att kontinuiteten i vården säkras.
Kontinuitet uppstår inte alls bara för att det principiellt finns möjlighet till vård i det land som familjen avvisas till. Tillgängligheten kan vara omöjliggjord på grund av de här familjernas villkor i det samhälle de flytt ifrån.
Fortsatt vård kan upprättas bara om de ekonomiska
aspekterna säkras. Migrationsverket har inget ansvar för detta. Migrationsverket kan heller inte förmedla den medicinska kunskapen kring det sjuka barnet då det skulle kunna äventyra familjens säkerhet inför myndigheterna i det land som familjen lämnat.
Både Migrationsverkets rättschef Mikael Ribbenvik och byråchef Anders Prinz, Socialstyrelsen, var ense om att rutinerna och regelverken kring avvisande av minder-åriga sjuka asylsökande för närvarande är förenade med avsevärda praktiska och principiella svårigheter.
I november 2009 fanns avvisningsbeslut för ett tjugotal familjer med barn med svåra uppgivenhetssyndrom. Det kunde således ifrågasättas om det formellt var korrekt och därför alls möjligt att avvisa dessa barn då nödvändig kontinuitet i vården inte kunde garanteras. Den frågan blev tydligt formulerad vid mötet, men inte besvarad.

Det är vanligt att läkare städslas av Migrationsverket för att intyga att barnet kan transporteras – att barnet är transportabelt. Det är inte medicinskt etiskt korrekt att utfärda transportabilitets-intyg som är insnävade på enbart den frågeställningen och som inte tar ställning till det vidare medicinska perspektivet för det sjuka barnet – främst att nödvändig vård inte avbryts [1].
Då denna problematik aldrig prövats av någon svensk tillsynsmyndighet fann jag anledning att göra en anmälan till Socialstyrelsen av en kollega som intygat att »Vid en samlad bedömning ser jag inget medicinskt hinder för att XX i sitt nuvarande hälsotillstånd kan genomföra en resa till K-n med flyg. Vid transporten får man beakta att det finns tillgång till beledsagare (vilket i och för sig kan vara familjemedlem såsom nu är fallet) och möjlighet finns till transport av liggande person (bårmöjlighet)«.
XX var en pojke med ett allvarligt uppgivenhetssyndrom som sedan mer än ett år krävt sondmatning och där familjen skulle avvisas till en centralasiatisk f d sovjetisk folkrepublik.

Läkaren hade åtagit sig Migrationsverkets uppdrag att bedöma om det »är möjligt för XX att i nuvarande hälsotillstånd genomföra en resa till K-n med flyg/ambulansflyg«. Läkaren hade i intyget bortsett från att bedöma möjligheten till sådan kontinuitet i vården som medicinsk etik kräver när en svårt sjuk människa måste transporteras till annan ort.
Läkarens intyg medverkade alltså till att avbryta en nödvändig behandling. Läkaren hade inte sett till att någon medicinskt kompetent person (eller någon alls) skulle ta över ansvaret för vården efter transporten.
Var detta en korrekt handling av en legitimerad läkare i Sverige? Är det för övrigt korrekt att en svensk myndighet ger sådana uppdrag till en
läkare att denne måste bryta mot medicinskt etiskt basala principer för att kunna genomföra uppdraget?

Socialstyrelsen förklarade i sitt beslut av den 29 juni 2010:
»Socialstyrelsen har vid granskning av det intyg som läkaren NN utfärdat inte funnit skäl till någon kritik utifrån de bestämmelser som reglerar utfärdande av intyg inom hälso- och sjukvården. Intyget utgår från det uppdrag och de frågeställningar som NN fått av Migrationsverket … De övriga frågeställningar som anmälaren tagit upp, det vill säga det etiskt lämpliga/korrekta i att som läkare åta sig vissa uppdrag, utreds inte inom Socialstyrelsens tillsyn. Anmälaren har själv konstaterat att denna fråga givetvis skall bedömas av den medicinska professionens etiska auktoriteter. Det hör inte heller till Socialstyrelsens uppdrag att granska åtgärder som vidtas inom ­andra myndigheter.«

Socialstyrelsens föreskrifter (SOSFS 2005:29) ger alltså formell rätt för läkare att göra avsteg från medicinsk etik och de principer som Världsläkarförbundet (WMA) dikterar. En läkare kan utföra ett begränsat uppdrag – av den typ som här beskrivits – för en myndighet trots att det inte är medicinskt etiskt korrekt.
Det föreligger dock ingen plikt för en läkare att åta sig sådana uppdrag. Regelverket kräver heller inte att det alls ska finnas ett läkarintyg för att Migrationsverket ska verkställa en avvisning av en sjuk person [2]! Detta är inte tillräckligt känt; intygen har blivit praxis och kan i värsta fall tjäna ett »gisslansyfte«.
Migrationsverket har heller inte några krav på sig att garantera kontinuitet i pågående vård för en sjuk person som avvisas. Det är alltså inte ett villkor för att en avvisning ska kunna ske att gängse medicinskt etiska normer
efterlevs. Initiativet att söka fortsatt vård för t ex ett sjukt barn i hemlandet åvilar enbart barnets föräldrar (vårdaren), och Migrationsverket har inga skyldigheter att sörja för kostnader som möjliggör kontinuitet i vården.

Det är tydligt att den principiellt viktiga frågan om läkares medverkan vid utfärdande av transportabilitetsintyg måste bedömas av den medicinska professionens etiska auktoriteter – särskilt som det gällande regelverket inte
integrerar den medicinska etiken.
*
 Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.