Läkarförbundet klarar inte av att förena sin ställning som politisk aktör med sina egna etiska riktlinjer och kraven på att rätta sig efter vetenskap och beprövad erfarenhet. I hälsorelaterade frågor som , arbetsmiljö och kollektivtrafik tar vi ingen stark ställning trots att forskning visat att dessa faktorer är viktiga. I andra frågor som privat vård är vi tydligt för, trots att privatisering av vård ger sämre tillgång för dem med stora behov. Det är dessutom kostnadsdrivande, vilket missgynnar alla i samhället [1]. Detta strider mot läkaretiken, som inte kan misstolkas:
»Medicinare och deras yrkesföreningar har en etisk plikt och ett professionellt ansvar att alltid agera i deras patienters intresse och att integrera detta ansvar med en bredare omsorg om folkets hälsa samt att involvera sig i att förbättra denna« [2].

Läkarförbundet borde, om det anser att vetenskap och beprövad erfarenhet är viktigt, tydligt ta ställning för omfördelning av samhällets resurser till förmån för dem med sämre socioekonomisk position. Socioekonomisk position, eller klass, är avgörande för hälsan i mycket högre grad än motsatsen, även om det senare självklart också inträffar [3]. Om vi vill leva upp till våra etiska regler borde omsorg om folkets hälsa leda till tydliga krav på ökad jämlikhet.
Trots att klyftorna i samhället ökat sedan 1981 [4] talas det sällan om detta. Skillnaden mellan fattig och rik blir större för varje år. Detta gäller också skillnader i hälsa. I dag är skillnaderna i livslängd mellan dem med grund- skoleutbildning och dem med eftergymnasial utbildning 4,5 år för kvinnor och 4,9 år för män enligt Folkhälsorapport 2009. Barn till lågutbildade förlorar sina föräldrar och morföräldrar i snitt 4–5 år tidigare än barn till högutbildade.
Vetenskap och beprövad erfarenhet finns också inom andra områden som vi borde förhålla oss till: kollektivtrafikens positiva inverkan på hälsan [5] och betydelsen av arbetsmiljö, yrkessjukdomar och rehabilitering [6]. Allians- regeringens insats när det gäller rehabilitering är »direkt kontraproduktiv«, skriver Björn Johnsson, lektor vid Malmö högskola, som forskat om sjukfrånvaron [7].

Ekonomin har under höger-regeringen försämrats för de mest utsatta, vilket kan förväntas leda till sämre hälsa för dem. Vad har de läkare som ställer upp till val för Alliansens partier att säga om detta? Figur 1 visar SCB:s prognos från 2007 om hur
inkomsterna utvecklas för dem som har det ekonomiskt sämst i samhället. Befolkningen är indelad i 10 grupper på X-axeln efter stigande inkomst. Decilgrupp 1 är alltså de 10 procent i befolkningen som hade lägst disponibel inkomst 2007, och decilgrupp 10 är de 10 procent som hade högst disponibel inkomst 2007. På Y-axeln visas hur deras inkomst förändras i procent på tre år. De 20 procent som har det sämst i samhället får det alltså sämre.
Vi har ett brett ansvar för folks hälsa. Passivitet när grupper i samhället far illa är svår att försvara. Alliansen hävdar att skattesänkningarna, som ligger bakom att diagrammet i Figur 1 ser ut som det gör, syftar till att skapa fler jobb, vilket dock betvivlas av forskare från både höger och vänster [8, 9].

Andra områden som vi inom Läkarförbundet borde ha åsikter om har också påverkats under den senaste mandatperioden. Nedläggningen av Arbetslivsinstitutet gör att Sverige inte har någon samlad forskning om arbetslivet. På ett år försvann 139 av 285 forskartjänster samtidigt som anslagen till forskningen på området minskade med 239 miljoner kr [10]. De minskade anslagen till Arbetsmiljöverket riskerar att öka ohälsan i arbetslivet [11].
Apoteken privatiserades och mediciner blev dyrare [12] samtidigt som försäljningen av icke receptbelagda mediciner ökade [13]. Fattiga människor har också svårare att få ut sina mediciner eftersom kreditprövningen blivit betydligt hårdare [14]. Vårdköerna i Stockholm har ökat sedan 2006, enligt en undersökning gjord av Socialdemokraterna [15]. Sammanlagt har 33 600 jobb försvunnit från skola, vård och omsorg [16]. Är det någon som tror att detta inte får effekt på hälsan? I vilken mån bryter de läkare som förespråkar detta mot läkaretiken? Hur hanterar Läkarförbundet detta i så fall?

Minskad omfördelning i samhället och privatisering kanske gynnar oss läkare på kort sikt, men anledningen till att vi har etiska regler är att vi förväntas ta ansvar för andra människors hälsa och stå över egenintresset när konflikter uppstår. Politik och hälsa hör ihop. Att låg inkomst leder till sämre hälsa har vi starka belägg för. Vill vi bli tagna på allvar kan vi inte hänvisa till att vi är politiskt obundna för att slippa ta ställning. När regeringen och vissa av våra medlemmar driver en hälsovådlig politik har vi skyldighet att reagera. Alternativet är att vara öppna med att läkaretiken inte betyder något så fort det blir komplicerat. Jag vet vad jag föredrar. Och jag tror inte att jag är ensam.
*
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Riskerar att bli höginkomsttagare inom en överskådlig framtid, vilket egentligen borde styrka min neutralitet i frågan.

Läs replik:

Trovärdighet kräver obundenhet

Förändring av disponibel inkomst mellan 2007 och 2010, per decilgrupp. Källa SCB, citerat efter Marika Lindgren Åsbrinks blogg Storstad <http://storstad.wordpress.com/?s=scb>.