Inledningsvis vill jag tacka för alla brev som nått mig via e-post och Läkartidningens webbplats. För att bemöta Socialstyrelsens inlägg skulle det egentligen räcka med att citera dessa kommentarer från kollegor runt om i landet, såväl inom det psykiatriska fältet som från andra specialiteter.
»Är det verkligen sant?« var en förekommande fråga. Själv har jag också känt en viss oro för att kanske ha missförstått Socialstyrelsens formulering. Speciellt sedan en medarbetare på den regionala tillsynsenheten ansett att skrivelsen inte är kristallklar, och lokala chefläkare tyckt att påbudet verkar »konstigt«.

I och med den nu publicerade kommentaren från författarna känner jag mig dock trygg med att deras avsikter var rätt uppfattade. Det kan knappast uttryckas klarare. Frihetsberövande, tvångsåtgärder eller tvångsbehandling utgör per definition alltid en avvikelse.

Jag noterar också att begreppet avvikelse har utvidgats från att gälla »icke förväntad händelse« (vilket man kan finna i tidigare dokument rörande avvikelsehantering) till »negativa händelser och tillbud«. Detta öppnar för hittills outforskade möjligheter att nagelfara allt i vardagen som inte är tillfredsställande och trevligt.
Här blir det på sin plats att citera några andra brevskrivare: »Kan det vara så att Socialstyrelsen tappat verklighetsförankringen?«, »Det ska f-n vara psykiater!«, »Gud hjälpe oss!«