I Läkartidningen 34/2010 finns tre intressanta och tankeväckande artiklar i till synes olika frågor men med en gemensam nämnare, tror jag. Professionens ordförande Eva Nilsson Bågenholm tar i sin ledare (sidan 1903) upp frågan vad läkarna gör på jobbet och pekar där på vårt yrkes deprofessionalisering: att så mycket tid spenderas på sådant som ligger utanför vad vi utbildats till, något som jag tror inte bara tar tid utan också dödar vår arbetsglädje.

Vetenskapsrådets ordförande, Mats Ulfendahl, diskuterar (sidorna 1908-11) de uppenbara problemen med att integrera medicinsk forskning och utveckling inom sjukvården, och kollegan tillika patienten Magnus Edner beskriver (sidorna 1904-5) en dyster egenupplevd konsekvens av denna utveckling.
Statsvetaren Margreth Nordgren (tidigare under lång tid engagerad i Läkarförbundet) disputerade år 2000 på avhandlingen »Läkarprofes­sionens femininisering« och fann att läkaryrkets deprofessionalisering, proletarisering och inflytandeförlust inte betingades av den ökande andelen kvinnor utan av systematiska politiska reformer sedan 1960-talet och framåt i syfte att undergräva yrkets status.

Denna process har gradvis lett till en avintellektuali­sering av professionen, vars självbild blivit en ordinär tjänsteman inom produktionsindustrin som oreflekterat följer uppsatta PM, vårdprogram och traditioner. ­Naturligtvis finns många individuella undantag, men om dessa inte får stimulans och möjlighet att vara förebilder är jag rädd för att avintellektualiseringen med dess tragiska konsekvenser kommer att genomsyra vår profession.