När läkemedlet sibutra­min år 1997 registrerades för ­behandling av fetma var myndigheterna, som oftast när det gäller fetmaläkemedel, kritiska. Preparatet registrerades under förutsättning att man undersökte gynnsamma effekter på grupper inte bara med fetma utan även med kardiometabola risker. ­Sibutramin (Reductil) registrerades med förbehåll med hänsyn till läkemedlets adrenerga effekter, bland annat blodtryckshöjning hos vissa individer och pulsfrekvensökning. Tretton år efter registreringen och efter 3,4 års uppföljning av >10 000 patienter med fetma­relaterad komorbiditet visade det sig att incidensen av icke-­letala infarkter och stroke var högre i sibutramingruppen än i placebogruppen (11,4 respektive 10,0 procent, P = 0,02 ) [1]. Ingen skillnad i hjärt–kärldödlighet eller ­total dödlighet sågs.
SCOUT-studien (Sibutramine cardiovascular outcome trial) visade alltså att företaget hade rätt när man redan från början föreskrev vissa begränsningar vid förskrivningen. De som drabbades i SCOUT var delvis patienter som enligt normverket aldrig skulle ha erhållit läkemedlet.
I EU drogs sibutramin in, medan det i USA fortfarande finns men är under utredning av läkemedelsmyndigheten Food and Drug Administration (FDA). I en ledare i New England Journal of Medicine konstaterar man att för en medelviktnedgång på cirka 4 kg hade man en risk på 1:70 att drabbas av en kärlkomplikation [2].

Läkemedelsbehandling av fetma är därmed tillbaka på ruta 1. I sekvensen orlistat–sibutramin–dexfenfluramin–rimonabant finns nu bara det minst effektiva orlistat (Xenical) kvar.
För många enskilda patienter med svårt ätsug har sibutramin varit av stort värde för att kontrollera aptiten och ofta bidragit till betydande viktnedgång på långt över 10 kg. Dessa patienter berövas nu denna hjälp och är förlorarna i avvaktan på nya läkemedel, som för närvarande ter sig mycket avlägsna.