Förtydligande utifrån Louise Lundbergs debattartikel i LT 35/2010 (sidan 2019).
De mänskliga fri- och rättigheterna är grundlagsskyddade i Sverige. De får endast begränsas med stöd av lag som inte är oförenlig med Sveriges åtaganden på grund av den europeiska konventionen angående skydd av de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Lagen (1991:1 128) om psykiatrisk tvångsvård (LPT) och lagen (1991:1128) om rättspsykiat-risk vård (LRV) ger lagligt stöd för frihetsberövande, tvångsåtgärder och tvångsbehandling (FoT) under vissa omständigheter.
I den psykiatriska tvångsvården är det verksamhetschefen/chefsöverläkaren som ansvarar för att det finns ändamålsenliga dokumenterade rutiner för den psykiatriska tvångsvården och den rättspsykiatriska vården. Verksamhetschefen/chefs-överläkaren ska fortlöpande följa upp att vården ges i överensstämmelse med LPT och LRV och vidta åtgärder vid bristande följsamhet.
Frihetsberövande, tvångsåtgärder och tvångsbehandling är integritetskränkande och traumatiserande. Traumatiska minnen såsom ångest, rädsla och ilska kan bestå. Av den anledningen är det av största vikt att patienten i efterhand bereds möjlighet att förstå varför sådana åtgärder vidtagits.
Det är också väsentligt att patienten ges möjlighet att bearbeta sina upplevelser och reaktioner då frihetsberövande, tvångsåtgärder eller tvångsbehandling tillgripits.
Åtgärderna kan också utgöra en risk för fysisk skada och död. Detta motsäger naturligtvis inte att frihetsberövande, tvångsåtgärder eller tvångsbehandling även kan utgöra ett skydd för patienten och andra.
För att säkerställa rättssäkerheten och förebygga psykisk och/eller somatisk skada vid frihetsberövande, tvångsåtgärder och tvångsbehandling är det av största vikt att det finns ändamålsenliga dokumenterade rutiner som beaktar såväl rättssäkerheten som patientsäkerheten.
Det är också av stor vikt att i görligaste mån förebygga att frihetsberövande, tvångsåtgärder eller tvångsbehandling behöver tillgripas. Omfattningen av denna typ av åtgärder varierar mellan olika verksamheter och länder. Faktorer som kan vara av betydelse är:
• vårdens tillgänglighet
• observans på tidiga varningstecken
• tidiga, mindre ingripande åtgärder i vårdinnehållet
• bemanning och kompetens
• traditioner, förhållningssätt, attityder
• den fysiska vårdmiljön.
Frihetsberövande, tvångsåtgärder eller tvångsbehandling är:
• integritetskränkande
• inte en oundviklig konsekvens av en patients tillstånd
• en negativ händelse eller ett tillbud genom att lidande, obehag, kroppslig eller psykisk skada, sjukdom eller död förorsakas.
Avvikelsehantering är rutiner för att identifiera, dokumentera och rapportera negativa händelser och tillbud samt för att fastställa och åtgärda orsaker, utvärdera åtgärdernas effekt och sammanställa och återföra erfarenheterna. Avvikelsehanteringen utgör en av grunderna för att förbättra patientsäkerheten och kan bidra till att minimera användningen av tvångsåtgärder samt i dessa ärenden öka rättssäkerheten. Det är verksamhetschefen som ansvarar för att det finns faststälida rutiner för avvikelsehanteringen.
Detta är bakgrunden till att Socialstyrelsen anser att frihetsberövande, tvångsåtgärder eller tvångsbehandling per definition alltid utgör en avvikelse samt att vården, i sitt system för avvikelsehantering, alltid ska analysera vad som ledde fram till händelsen och klargöra om den kunde ha undvikits genom olika andra förebyggande åtgärder.
