I sin ledare i Läkartidningen 34/2010 (sidan 1903) diskuterar Eva Nilsson Bågenholm vad läkarna gör på jobbet och påpekar helt rätt att en ofantlig försnillare av tid är de alltmer växande administrativa uppgifterna. Hon påminner om att det på 1990-talet skedde en radikal minskning av antalet läkarsekreterare och drar slutsatsen att detta ledde till att allt fler administrativa uppgifter hamnade på läkarnas bord.
I själva verket var de administrativa uppgifterna inte så betungande fram till 1990-
talet, inte ens för läkarsekreterarna. På den tiden skrev sekreterarna journaler och såg till att journalmappar sattes in i arkivet eller togs ut därifrån. Dessutom hade de till uppgift att registrera vårdtillfällen, läkarbesök och diagnoser. Resten av de administrativa uppgifterna sköttes nog också då av läkarna. Läkarna skrev recept, intyg och dikterade journalanteckningar. De administrativa uppgifter som läkarna skötte kunde inte då, och kan inte heller nu, skötas av administrativ personal. Den största skillnaden gentemot förhållandena före 1990-talet är att de administrativa arbetsuppgifterna ökat i antal och omfång.
I min artikel i Läkartidningen 24–25/2010 (sidorna 1600-1) diskuterade jag mer utförligt den ökning av administrativa arbetsuppgifter som skett de senaste 10–20 åren. Fortfarande är det få av dessa arbetsuppgifter som kan delegeras från läkare till annan personal. Även om en del av dem kan skrivas av läkarsekreterare måste i alla fall innehållet utformas av läkarna. Det är alltså inte säkert att en ökning av antalet läkarsekreterare skulle avlasta läkarna mer än marginellt.
Jag har inget emot att det anställs fler läkarsekreterare – även dessa har drabbats av ökade administrativa uppgifter. Detta har fått till följd att sekreterarna har svårare att hinna skriva journalanteckningar inom rimlig tid, vilket kan vara en patientsäkerhetsrisk. Således behövs fler läkarsekreterare, men för att även läkarna ska hinna med de ökade administrativa uppgifterna krävs antingen att antalet läkare ökar eller att de administrativa uppgifterna minskar. Detta diskuterar inte Eva Nilsson Bågenholm i sin artikel.
Vad som främst minskat läkarnas tid för direkt patientarbete är alltså att de administrativa uppgifternas antal ökat (fler intyg, kvalitetsregister, administrativa projekt, krav på dokumentation med mera) och att deras omfång ökat (mer ska fyllas i i varje intyg, mer ska dokumenteras, mer ska utredas, fler diagnoser ska registreras).
Behovet av att hela tiden kunna bevisa vad man gjort har ökat omfånget i journalanteckningarna. Datorjournalerna har underlättat en hel del men bara marginellt minskat tidsåtgången. Administrativt arbete behövs för att verksamheten ska fungera. Dock har sannolikt ingen kunnat visa att de senaste årens ökning av de administrativa uppgifterna är till gagn för patienterna. Vi har nått en punkt i utvecklingen där administrationen ökar snabbare än produktionen.
Vem kan hejda ökningen av det administrativa arbetet? Socialstyrelsen? Sveriges Kommuner och landsting? Gör Läkarförbundet något för att begränsa den allt stridare strömmen av administrativa uppgifter?
