År 2006 formulerade Niels Lynøe och Thomas Flodin i en artikel i Läkartidningen »Etiska råd till läkare som deltar i den offentliga debatten« [1]. Artikeln föranleddes av att tre läkare hade framträtt i massmedierna med åsikter om de apatiska barnen. Lynøe och Flodin skrev bl a: »Om man uttalar sig offentligt som läkare ställs krav på att uttalandena är sakligt och vetenskapligt baserade« och: »Det är extra viktigt att vara återhållsam med spekulationer, särskilt i frågor med ideologisk eller politisk laddning som varit fallet i denna fråga«.
De framhåller emellertid också att »det är inte vår avsikt att granska några specifika uppgiftslämnare, men vi vill däremot på ett mer generellt sätt framhålla de etiska grundregler som finns på detta område och vikten av att grunda slutsatser på vetenskap och beprövad erfarenhet« [1].
Två av läkarna fortsatte att framföra sina åsikter och adderade till den massmediala infekteringen av samhället som allvarligt bidrog till endemin av flyktingbarn med svåra uppgivenhetssymtom [2]. Det är ofarligt för läkare att bryta mot etiska normer!

Ingemar Engström och Niels Lynøe föreslår i LT 40/2010 (sidorna 2419-21) att bristen på respekt för medicinsk etik beror på läkares och läkarstuderandes ambivalenta inställning till kunskapsområdet. Det uppfattas som flummigt, är en magkänsla, handlar om religion, är sunt förnuft och kan inte läras utan antingen har man det eller inte; är mest teoretiska resonemang, och kliniska problem kan lösas medicinskt eller tekniskt; det går inte att diskutera rationellt, och experter finns inte [3].
Det är knappast troligt att läkares och studenters ambivalens orsakar den respekt­lösa inställningen. Ämnesområdet framvisar ju själv en reell svaghet när brott mot etiska regler aldrig granskas och beivras.

En läkare utfärdade ett transportabilitetsintyg för en allvarligt sjuk pojke som skulle avvisas från landet: »Vid en samlad bedömning ser jag inget medicinskt hinder för att XX i sitt nuvarande hälsotillstånd kan genomföra en resa till K-n med flyg.« Läkaren anmäldes till Socialstyrelsen med frågeställningen om det är korrekt att en legitimerad läkare i Sverige åtar sig uppdrag som innebär att han medverkar till att avbryta nödvändig medicinsk behandling genom att bortse från behovet av och möjligheten till kontinuitet i vården efter transporten.
Socialstyrelsen anförde ingen kritik mot läkaren – han hade fullgjort Migrationsverkets snävt avgränsade uppdrag korrekt – men man påpekade: »De övriga frågeställningarna som anmälaren tagit upp, dvs det etiskt lämpliga/korrekta i att som läkare åta sig vissa uppdrag utreds inte inom Socialstyrelsens tillsyn … Denna fråga ska bedömas av den medicinska professionens etiska auktoriteter« [4].

Thomas Flodin, ordförande i Läkarförbundets etik- och ansvarsråd, svarade i Läkartidningen [5]: »Om sammanhanget ur etisk synpunkt framstår som orimligt eller omänskligt kan och bör läkaren avstå från att utfärda intyget« och vidare: »Om patienten vid framkomsten inte kan garanteras vård av tillräcklig kvalitet kan och bör läkaren uppmärksamma ansvariga för transportbeslutet på detta förhållande.«
Ingemar Engström, ord­förande i Läkaresällskapets ­delegation för medicinsk etik, summerade i samma nummer av Läkartidningen att »… en läkare inte får medverka till en avvisning av ett sjukt barn utan att personligen försäkra sig om en fortsatt vård i hemlandet« och: »Att endast intyga att barnet klarar en transport motsvarar därmed inte, enligt delegationens mening, professionens yrkesetiska riktlinjer« [6].

Den medicinska professionens etiska auktoriteter klargör alltså med stor enighet och tydlighet att en läkare som utfärdat ett intyg på ­detta vis bryter mot gällande etiska normer. Socialstyrelsen avsäger sig tillsynsansvaret för hur den medicinska verksamheten följer etiska regler och normer, och det är således den medicinska professionen ensam som har att bevaka den svenska sjukvårdens etiska hållning.
Detta är inte möjligt med enbart allmänt hållna förmaningar utan tydlig riktning mot förövare. Då blir övergreppen endast anekdotiska episoder som på sin höjd kan väcka skamkänslor men leder inte till konkret juridisk skuld som kräver påföljd och rättelse. Den medicinska professionens brist på handlingskraft i detta oerhört viktiga sammanhang belyser de facto den medicinska etikens ringa praktiska inflytande.Finns det någon vinst att etiken inte kondenserats till full duglighet och rätt att försvara sina gränser och beivra brott?

Helt visst har både Sveriges läkarförbund och Svenska Läkaresällskapet egna möjligheter till disciplinära åtgärder (utan Socialstyrelsens och HSAN:s hjälp) som omgående skulle höja respekten för den medicinska etiken – erinran, varning eller uteslutning ur Läkarförbundet eller Läkaresällskapet.
*
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.