Begreppet patient­säkerhet definierades ursprungligen som att en patient skulle kunna söka vård och genomgå behandling utan att drabbas av en vårdskada. Genom ett antal parallella processer har begreppet kommit att breddas och betyder i dag i praktiken »allt som är bra för patienten i vården«.

Att vårdens uppgift är att leverera »god och säker vård« är oomtvistligt, men låt oss för ett ögonblick särskilja och granska dessa två olika begrepp. »God vård« kan förstås aldrig bli god nog. Våra ansträngningar att »aldrig skada, om möjligt bota, ofta lindra och alltid trösta« kan alltid sträcka sig lite längre. I psykiatrin vill vi till exempel ha små hemlika avdelningar med mycket personal där vi kan lägga in patienter. Vi vill ha tillgång till de mest avancerade undersökningsmetoderna och erbjuda den mest avancerade terapin i öppen och sluten vård.
Att god vård är ett relativt begrepp och till stor del handlar om vilka resurser som tilldelas vården torde vara uppenbart. Självklart behöver man också ständigt se över hur resurserna används.
När det gäller det andra begreppet, »säker vård«, gäller inte samma relativitet. Patientsäkerhetsarbete i sin ursprungliga form handlar om undvika vårdskador genom att hitta strukturella problem som kan åtgärdas till liten eller ingen kostnad.

Utvecklingen mot allt »godare vård« drivs av den vetenskapliga utvecklingen, men också av samhällsutvecklingen mot ett allt större välstånd. Socialstyrelsen har till synes medvetet valt att i patientsäkerhetsbegreppet trycka in både »god« och »säker«. Om man vore konspiratoriskt lagd kunde man tro att man försöker lura oss att vården inte bara ska kunna bli säkrare utan också bättre utan att det kostar mera. Tyvärr har en del av vårdens representanter anammat denna sammanblandning fast i motsatt syfte. Klinikchefer som fått sparbeting har sagt: »Om vi inte får extra medel kan vi inte garantera patientsäkerheten.« Detta har bildat en ond cirkel; det klinikchefen ärligt borde ha sagt är: »Utan extra medel blir vården sämre om än fortfarande patientsäker.«

Det centrala begreppet i allt patientsäkerhetsarbete är vårdskada. Det har definierats som »lidande, obehag, kroppslig eller psykisk skada, sjukdom eller död som orsakas av hälso- och sjukvården och som inte är en oundviklig konsekvens av patientens tillstånd« (SOSFS 2005:12). Här poängteras således relativiteten i att patientens tillstånd kan vara plågsamt och leda till döden. Vården ska avhjälpa det efter bästa förmåga och dessutom undvika misstag som kan lägga sten på börda.
När nu Socialstyrelsen fastslår att varje tvångsåtgärd är en avvikelse som kan leda till en vårdskada blandar man ihop god och ­säker vård. Ett exempel är »brister i bemanning«, som inte är ett säkerhetsproblem utan följden av ett demokratiskt beslut om hur stor bemanningen ska vara!

Man påstår vidare att frihetsberövande, tvångsåtgärder och tvångsbehandling inte är en oundviklig konsekvens av patientens tillstånd. Svenska psykiatriska föreningen vill med kraft inskärpa att våra medlemmar inte tillgriper tvångsåtgärder om det inte är en oundviklig konsekvens av patientens tillstånd. Vad skulle det annars vara för skäl?
Vi beklagar ibland att vården inte är fullkomlig så att patientens tillstånd försämras till den grad att tvångsåtgärder blir nödvändiga – men det är inte ett säkerhetsproblem. Det handlar återigen om kvalitetsproblem som alla vårdarbetare med all sin kreativitet dagligen och stund­ligen försöker råda bot på.

Att skriva avvikelseanmälningar om varje frustrerande vårdhändelse upplevs som meningslöst, stjäl tid från vårdarbetet och göder därför misstroendet mot tillsynsmyndigheten. Vidare kvävs arbetsglädjen och yrkesstoltheten av ständiga byråkratiska påpekanden om hur vi brister i vårt arbete. Det ­föder olust och rädsla för ­repressalier, vilket direkt försämrar vården för patienterna genom att vi hukar oss och inte gör det rätta utan går och försöker undvika att göra »fel«.
Patientsäkerhetsarbetet i vården är angeläget men riskerar att misskrediteras och stagnera!
*
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.

Bakgrund

I LT 35/2010 (sidan 2019) uppmärksammade psykiatern Louise Lundberg att Socialstyrelsens tillsynsenhet i brev förklarat att »… frihetsberövanden, tvångsåtgärder och tvångsbehandlingar alltid utgör en avvikelse …« I LT 39/2010 (sidan 2338) förklarade Per-Anders Sunesson och Karl-Otto Svärd från Socialstyrelsen varför »… frihets­berövande, tvångsåtgärder eller tvångsbehandling per definition alltid utgör en avvikelse samt att vården … alltid ska analysera vad som ledde fram till händelsen och klargöra om den kunde ha undvikits genom olika andra förebyggande åtgärder.«