Göran Bodegårds engagemang i frågan om flyktingbarn med svåra sjukdomar (LT 43/2010, sidan 2658) är beundransvärd, och vi förstår hans känsla av frustration inför »den medicinska etikens kraftlöshet«. Bodegård efterlyser kraftigare sanktionsmöjligheter likt Socialstyrelsens eller HSAN:s möjligheter. Bodegård anser vidare att en anledning till att läkare inte bryr sig om eller tar medicinsk etik på allvar beror på att man inte beivrar brott mot etiska riktlinjer, regler och liknande dokument.
Det Bodegård efterlyser är att Läkarförbundet och Läkaresällskapet med större kraft skulle utreda och i förekommande fall beivra läkares moraliska handlande. Detta är förstås en principiell fråga som tål att diskuteras. Men är det verkligen önskvärt att exempelvis Läkaresällskapets etikdelegation eller Läkarförbundets etik- och ansvarsråd skulle fungera som etikpoliser, etikåklagare och etikdomstolar? Vi bedömer att en sådan lösning skulle bli kontraproduktiv och knappast bidra till att höja respekten för ämnet medicinsk etik.
Medicinsk etik handlar om att kunna ge skäl för varför man handlar på ett visst sätt. Medicinsk etik handlar därför inte om att kunna hänvisa till medicinska auktoriteter. Det är det etiska resonemanget som är det centrala. Till detta vill vi bidra med riktlinjer och läkarregler.
Vi delar emellertid Bodegårds ifrågasättande av Socialstyrelsens yttrande, där myndigheten avsvär sig allt ansvar för etiska frågor. I tillsynen av yrkesutövare på hälso- och sjukvårdens område borde, enligt vår mening, också ingå etiska aspekter. I begreppet »god vård« ingår, som vi ser det, också etiska frågor. Att överlåta den delen av tillsynsansvaret på professionella organisationer som saknar sådant mandat är inte rimligt.
Till slut, Göran Bodegård – vi uppfattar inte alls att den medicinska etiken är kraftlös. Sällan har väl etiska frågor i hälso- och sjukvården diskuterats så ingående som under det gångna året. Från professionens särskilda etikorgan har vi deltagit i denna debatt med hög ambition, och vi kan utan tvekan peka på ett tydligt inflytande, såväl i den offentliga debatten som i förhållande till lagstiftare och myndigheter. Detta inflytande skulle riskera att ifrågasättas om vi också påtog oss rollen av »etikpoliser«.
