Kognitiv beteendeterapi (KBT) sprider sig fortare än influensa, och det finns ingen kritisk diskussion alls inom den medicinska professionen. Vad Beck tillförde världen för nästan 40 år sedan var bland annat begreppet automatiska tankar [1, 2]. Hans idé var att emotioner, framför allt plågsamma, utlöses genom tankar, och därför kan männi­skor med emotionellt lidande botas med hjälp av nya sätt att tänka.

Men det verkar intuitivt inte särskilt troligt; måste vi också anta att djuren och små barn tänker först och känner sen? Dessutom visar nya experiment [3] att signaler om fara delas i talamus i två ­vägar, en går direkt till amygdalakärnan, det tar cirka 12 millisekunder, den andra till kortex och efter kognitiv bedömning tillbaka till amygdala (19 millisekunder). (En av författarna är Nobelpristagaren Eric R Kandel.) Med andra ord: Tankar kan bromsa men inte utlösa emotionella reaktioner.
Ett exempel: När mitt barnbarn, 3,5 år, skulle bada i somras fick han syn på ett stim av småfisk och blev livrädd och vägrade att gå ner i vattnet. Dagen efter var det likadant, han höll sig flera meter från vattnet. På tredje dagen sa han plötsligt till sin far: »Pappa, jag har tänkt på det där med fiskarna. De är nog inte så farliga, och i dag ska jag bada.« Ett anmärkningsvärt fall av förvärvad kognitiv kontroll.
Enligt KBT har det varit hans automatiska tankar, att fiskar är farliga, som lett honom fel. Men kanske är det rimligare att tänka som Martin Ingvar: Första besöket var en naturlig skräckemotion utlöst av vår genetiska rädsla för predatorer. Episoden gav ett inlärt emotionellt minne som ledde till den automatiska reaktionen dagen därpå [4].

KBT-teoretikerna håller fast vid Becks idéer. Att läsa en manual i KBT kan kännas som att läsa en introduktion till en nybliven medlem av ­Livets ord. Vi är uppfyllda av onda tankar, och uppgiften för terapeuten är att vi ska frälsas och fyllas med nya, rätta tankar. Anna Kåver, som skriver fantastiskt bra, redogör för KBT mycket övertygande [5]. Det är förvisso så att vi ständigt tänker och har inre monologer om våra känslor. Min poäng är att känslan kommer först,
automatiskt, sedan kan hjärnan hamna i långa inre resonemang om man ska lugna ner sig eller inte.

Ett berömt fall av kognitiv terapi: Milton H Erickson, som har kallats vår tids främste hypnotisör, har berättat följande historia:
»En man kom till mig för han var trött på att vara alkoholist. Hans morföräldrar och farföräldrar var alkoholister, likaså hans föräldrar, hans fru och hennes föräldrar samt brodern. ’Jag har haft delirium tremens 13 gånger. Det här är ett djävla jobb för er, doktorn, kan ni verkligen göra något?’ ’OK, det här är den uppgift ni lägger på mig, med den bakgrunden. Ni kommer inte att gilla vad jag kommer att föreslå. Gå ner till Botaniska trädgården. Titta på alla kaktusar där och häpna över att de kan överleva tre år utan vatten och utan regn. Och tänk mycket.’ 20 år senare dök dottern upp för att träffa den man som hade botat hennes far genom att be honom gå till Botaniska trädgården och tänka. Hennes far och mor hade varit nyktra sedan detta enda besök» [6; min översättning].

Se, det var en riktig saga. Man kan hjälpa människor att få kognitiv kontroll utan att veta så mycket om deras tankar som KBT menar.
Så doktorer, var inte rädda för att ge patienterna nya tankar som kan ge hopp och möjlighet att hejda känslor som inte bygger på realistisk grund.