Det gladde mig att Peter Ullström (i LT 39/2010, sidan 2340) skrev en temperamentsfull inlaga om det medicinskt tvivelaktiga i -iker-språkbruket (astmatiker, reumatiker etc). Det var desto tråkigare att den eljest förträfflige språkmannen Hans Nyman den här gången (LT 41/2010, sidan 2493) trampade fel och trädde i försvar för de »praktiska« -ikerbeteckningarna.
»Sjukdom« är bland annat ett etiskt begrepp. Det tillhör medicinen – tack vare dess etiska karaktär – att se sjukdomen som något i sig, skilt från den medmänniska som råkar vara drabbad av den. Sjukdomen ska behandlas och medmänniskan ska respekteras.
Oftast tänker vi nog inte på det, men det mindre praktiska »person med astma« är faktiskt att föredra framför »astmatiker«.
Medicinska sjukdomsbeteckningar ska typiskt peka på behandlingsbehovet. Nästa tankeled bör vara »Oj, vad får hon för behandling?«, det bör inte vara ett förstrött »Jaså, en sån där«.
Substantiven astmatiker, reumatiker, epileptiker m fl tillhör, eller riskerar att tillhöra, samma kategori av stereotypa beteckningar som krympling, sängvätare, byfåne. Den typen av primitiva beteckningar har alltid använts för att enkelt och praktiskt kategorisera, oftast också nedklassa, personer. Personerna stämplas som varaktigt och obotligt annorlunda. Man »vet« hur de är, och man är färdig med dem. Diskriminering och utstötning riskeras, i värsta fall avses.
Från psykiatrins historia har vi lärt oss hur det enkla substantivet »dåre« ersattes med det socialt förpliktande »medmänniska med psykisk sjukdom«. Den kliniska psykiatrins tillblivelse var en revolutionerande händelse, ett etiskt uppvaknande.
Det händer fortfarande att vi kallar en person med schizofrena symtom, olämpligt nog, för »en skits«. Och det är närmast regel att vi säger »en alkoholist« och »en narkoman« i stället för »en person med alkoholberoende« eller »en person med narkotikaberoende«. Här är nedvärderingen, behandlingspessimismen och tendensen till utstötning tydligare.
