I Läkartidningen 40/2010 (sidan 2389) publicerades ett autoreferat av en studie av Stina Lilje och medförfattare under rubriken »Behandling hos naprapat kan avlasta köer till ortopeder« [1]. På Svensk förening för allmänmedicins (SFAM) debattforum »Ordbyte«, , blev kommentaren snabbt »vansinnig studie«. Är den korrekt?
Att tolka forskningsrapporter är svårt. Studien om handspritens effekt på spridning av svininfluensa tolkades av sina författare som att tvätt inte påverkade spridningen, men statsepidemi­olog Annika Linde tolkade ­resultatet tvärt om.
En forskare har stora möjligheter att påverka studieresultat. Naprapatstudien uppvisar de flesta av de klassiska fallgropar (bias) som ofta är förknippade med till exempel läkemedelsstudier, varför en närmare granskning är av intresse.
• Problemet definieras skevt eller överdrivet: » … allmän-läkare skriver … ofta remisser till ortoped trots att patienten inte är i behov av ortopedkirurgisk bedömning.« (Vilket skapar köer och or­sakas av okunskap).
• Forskare har ofta eget intresse i frågeställningen. En ortoped vill minska köer och slippa besvärliga patienter, en naprapat (sannolikt särskilt engagerad) vill få sin verksamhet uppvärderad.
• Forskare väljer lämplig ­studiepopulation. Här väljs gemensamt olämpliga operationskandidater och möjliga naprapatfall. Patienterna tillfrågades om deltagande, varför man får förmoda att ett visst intresse för naprapatbehandling överväger hos de ingående patienterna.
• Författarna väljer att presentera de resultat som passar, och otydliga resultat kan förtigas.

Drygt hälften av patienterna hade fått sin remiss efter ett enstaka läkarbesök. Många remisser skrevs av sjukhusläkare och andra. »Primärvården« bemannas till 30–50 procent av icke-specialister, och då inser man lätt att många av remisserna rimligen var onödiga och borde ha hanterats på annat sätt. Detta faktum kommenteras inte av författarna men är av vikt för dem som påverkar kö- och valfrihetsreformer.

Författarna uppvisar alltså förutfattade meningar om problemställning och möjliga lösningar utifrån sina bakgrunder. En förutsättningslös undersökning hade gett andra förslag till möjliga – sannolikt bättre – lösningar [3]. Man använder gärna de verktyg man har – så slipper man tänka nytt.
Redan i urvalet drogs alltså slutsatsen att det skulle gå lika bra utan ortopedbesök/operation. Intressant blir då att av de 39 som lottades till ortopedbesök opererades trots allt 7. Är detta bra eller dåligt? Kan det förklara att »tretton (35 procent) i ortopedgruppen fortfarande fick någon form av behandling (efter ett år)« mot 2 procent i naprapatgruppen? 75 procent hade haft ont i mer än ett år, men cirka hälften av befolkningen besväras av kronisk värk.
Är naprapati en bra behandling? Kanske för en grupp unga (medelålder 42 år) patienter utan allvarlig sjukdom där drygt hälften bara i hastigheten träffat en slumpmässigt vald doktor (ett besök), och fått en för­hastad och dåligt underbyggd remiss (bara hälften hade träffat sjukgymnast).
I naprapatgruppen fick patienterna träffa »sin« naprapat i medeltal 4,1 gång – i ortopedgruppen fick majoritetetn bara ett snabbt besök. Kan detta ha påverkat utfallet?
Onödiga ortopedbesök beror på många faktorer, vilket skulle behöva en ordentlig analys. Studien visar inte att naprapati är ett lämpligt sätt att lösa problemet. Den är behäftad med en mängd intressanta oklarheter, men det går att instämma i slutsatsen: »Resultatet visade att det var möjligt att avlasta ortopedmottagningen genom att erbjuda behandling hos naprapat …«
*
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.

Läs repliken
Inget avkall på kritiskt förhållningssätt