Läkarförbundets ordförande Eva Nilsson Bågenholm skriver att »trovärdighet kräver obundenhet« (LT 38/2010, sidan 2254) när hon svarar på mitt inlägg om Läkarförbundet och politiken (LT 37/2010, sidorna 2174-5). Inlägget har också väckt gensvar i form av läsarkommentarer på webben, och dessa är besvarade där. Jag ska här ta upp och bemöta tre av Eva Nilsson Bågenholms påståenden.
1. »Jesper Alex-Petersen argumenterar utifrån ett partiideologiskt ställningstagande.«
Jag är socialdemokrat men argumenterar utifrån läkar­etiken. I WMA:s etiska manual står det: »Medicinare och deras yrkesföreningar har en etisk plikt och ett professionellt ansvar att alltid agera i deras patienters intresse och att integrera detta ansvar med en bredare omsorg om folkets hälsa samt att involvera sig i att förbättra denna« [1, sidan 74, min översättning]. Detta är den etiska kod Läkarförbundet hänvisar till på sin egen webbplats!
Vi har vetenskapliga belägg för att låg inkomst ger sämre hälsa [2]. Vi har därför, menar jag, inget annat val än att motsätta oss en politik som leder till minskad omfördelning av resurser i samhället.
Angående det ifrågasatta orsakssambandet mellan låg inkomst och sämre hälsa hän­visar jag särskilt till sidorna 9 och 10 i Lynchs och medförfattares översikt [2]. Som framgår av regeringens budgetproposition 2009/10:1 (Bilaga 4, sidan 18, »Diagram 2.3 Andelen med låg ekonomisk standard 1991–2010«) ökade andelen med låg disponibel inkomst kraftigt redan före finanskrisen, alltså i högkonjunktur. Att Socialdemokraterna knappast kan gratulera sig själva till sin insats härvidlag är jag smärtsamt medveten om; klart står dock att det blivit mycket sämre sedan 2006.

2. »Alex-Petersen hävdar att Läkarförbundets obundenhet är djupt problematisk.«
Jag förespråkar inte någonstans en partianslutning, vilket många verkar läsa in mellan raderna. Det skulle vara absurt. Men när en aktör som Läkarförbundet, med relativt stort inflytande i samhället, stillatigande åser politiska förändringar som kan förväntas leda till sämre hälsa för befolkningen är det medlöperi.
När vi dessutom aktivt driver på privatiseringen, som är kostnadsdrivande och minskar vårdens tillgänglighet för dem med störst behov, bryter vi mot punkt 17 i vår egen etiska manual: »Läkaren ska aldrig medverka till att bereda enskilda patienter eller patientgrupper otillbörlig ekonomisk, prioriteringsmässig eller annan fördel« . Hur många läkare finns det per invånare i de rikare delarna av Stockholm? Konsultera gärna Dahlgren [3].

3. »Som läkarnas förbund tar vi naturligtvis, implicit, också ställning för patienternas bästa i varje enskild fråga.«
Om Eva Nilsson Bågenholm inte var så upptagen med att avfärda min kritik som partipolitisk utan i stället läser vad jag skriver ser hon att jag ställer mig ytterst tveksam till om vi faktiskt tar »ställning för patienternas bästa i varje enskild fråga«. Hela mitt resonemang handlar om att detta mest verkar vara en pose.

Nu har vi fyra år till med borgerligt styre. Jag hoppas att Läkarförbundet under dessa fyra år solidariserar sig med dem som kan förväntas få sämre hälsa i stället för med den regering som fattar beslut som innebär ökad risk för ohälsa. Vilken trovärdighet tror Eva Nilsson Bågenholm annars att vi kommer att ha i Läkarförbundet?

Läs slutrepliken Obundenhet grunden för framgång