Fyra frågor till Läkarförbundets blivande ordförande

För det första: Hur vill du agera i förhållande till Försäkringskassans nya riktlinjer för sjukskrivning? När man som läkare möter en patient med depression, krisreaktion eller värk, vilket i sin tur ger kognitiva svårigheter, måste detta nuförtiden kunna påvisas objektivt. Man ska i status kunna på­visa att patienten har minnes- eller koncentrationssvårigheter. Detta kan göras genom »riktade frågor och test«, och man kan notera »om patienten har svårt att hålla tråden eller glömmer det man nyss samtalat om«. Försäkringskassans handläggare följer skrivningen till punkt och pricka, och underkänner inte sällan intyg som saknar dessa »objektiva« test. När vi läser igenom instruktionsbladet till blanketten (daterat 25 maj 2010) ser vi att Sveriges läkarförbund och Distriktsläkarföreningen har med­verkat vid utformningen av dessa direktiv. Vi tror inte att det finns någon evidens för att det under ett normalt läkarbesök, för ovanstående diagnoser är möjligt att objektivt påvisa en kognitiv nedsättning, en ökad uttröttbarhet, eller en nedsatt empatisk förmåga. Vi är förvånade över att vår fackliga organisation medverkat i författandet av dessa riktlinjer utan att protestera mot avsaknaden av vetenskap och beprövad er­farenhet, mot slöseriet med läkartid och till synes utan att fundera över de allvarliga konsekvenserna för medlemmarnas arbetsmiljö.

För det andra: Läkarförbundet förefaller ha tagit tydlig ställning för ökade privatiseringar inom vårdsektorn och resonerar ofta i termer av att möjligheten att arbeta privat innebär stora fördelar för medlemmarna. Utan att värdera detta ur ideologisk synvinkel vill vi ändå problematisera Läkarförbundets ensidiga lobbyarbete i denna fråga. Det ger intryck av att den enda strategin för att förbättra sin arbetssituation vore att gå sin väg – trots att det faktiskt kan vara förenat med stort personligt risktagande och ändrat professionellt ­fokus från läkararbete till ekonomi och företagsledning. Småskalighet och eget inflytande kan kompensera när takten i sjukvårdsproduktionen blir hög, men det finns ingen automatik i att privat verksamhet skulle leda till detta. Vill du fortsätta att ­prioritera privatiseringsfrågan framför ett mer mångfasetterat arbetsmiljöarbete?

För det tredje: Vi ser att man förväntar sig »ökade krav på att sjukvården utvecklar det förebyggande arbetet med rådgivning kring levnadsvanor«. Det handlar om Socialstyrelsens nya rapport om att vi i sjukvården ska ägna mer tid åt att propagera för en förbättrad livsstil – och man är positiv till detta (LT 36/2010, sidorna 2058-9). Spontant kan man instämma i denna applåd, men frågan är om inte Läkarförbundet borde ha förhållit sig avvaktande. Uppgiften kommer med nödvändighet att tidsmässigt konkurrera med andra vårdinsatser. Den första impulsen för ett fackförbund tycker vi bör vara att ha medlemmarnas arbetsmiljö i åtanke: Om inte extra resurser tillförs måste uppdragsgivaren klargöra vilka arbetsuppgifter som i så fall ska läggas åt sidan. Till detta kommer behovet av att problematisera eller åtminstone diskutera själva ideologin bakom dessa krav. Är det värdigt vår profession att obligatorisk journaldokumentation av patientens levnadsvanor kopplas till ekonomiska incitament? Folkhälsoarbete med ambitioner på samhällsnivå, men med faktisk inriktning på individnivå och ökad myndighetsstyrning ända in i konsultationsrummet, finns här inget att ifrågasätta i dina ögon?

Slutligen, för det fjärde: Arbetsmiljön är för oss den absolut mest brännande fack­liga frågan – och den kommer inte att minska i betydelse under överskådlig framtid. Man har hittills från både fackets och arbets­givarnas sida hävdat att dessa frågor huvudsakligen ska handläggas på ­lokalplanet. Men en fragmentering av arbetsmiljöarbetet gör att man förlorar tyngd och skärpa. Exemplet ovan med läkarintyget illu­strerar hur illa det kan bli när man lägger arbetsmiljöfrågorna åt sidan. Här räcker inte lokala åtgärder. Arbetsmiljölagstiftningen är gemensam för riket, och många frågeställningar är likartade från landsting till landsting. Vill du fortsätta att förlägga arbetsmiljöfrågorna huvudsakligen lokalt?

Vi är många som funderar över Läkarförbundets olika roller och som skulle vilja se ett skarpare fokus på rent fackliga aspekter. Även om ­Läkarförbundet samlar alla läkare, också chefer och myndighetsföreträdare, och inte ser sig som »enbart en facklig kamporganisation« (se Heidi Stensmyrens replik i LT 46/2010, sidan 2906), skulle vi vilja citera en kollega: »För egen del hade jag nog i många fall hellre tillhört ett mera stridsdugligt fackförbund, med mindre smak för att agera som myndighetsföreträdare.«
*
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.