Försäkringskassan har ­bestämt, förefaller det, att smärtor i ryggen aldrig eller nästan aldrig beror på skador i arbetet. Det är märkligt, för det finns ganska mycket vetenskapligt stöd för att det är arbetet som mest av allt skadar våra ryggar [1].

En typ av skada som kan drabba ryggen plötsligt men inte syns på röntgen är en ändplattefraktur som långt senare kan ge en skadad disk. Skadan som ibland följer kallas IDD (internal disc disruption). Det är främst Nikolai Bogduk som har populariserat begreppet IDD i sin kända bok [2]. Bogduk är professor i smärtmedicin vid University of Newcastle i Australien.
Bogduks stora intresse har varit att utforska var rygg­smärtor uppkommer. De enda säkra vetenskapliga metoderna att hitta smärtande strukturer i ryggen, menar Bogduk, är att antingen provocera smärtan t ex med diskografi eller ta bort smärtan med bedövning. Diskografi innebär att sticka en nål in i disken och spruta kontrastvätska eller koksalt. IDD visar sig med dessa strikta kriterier vara den vanligaste orsaken till ryggsmärta. Dia­gnosen innebär att disken är skadad med fissurer strålande ut i anulus men att höljet fortfarande är helt. Det är alltså inte diskbråck.

Men hur uppkommer IDD? Det tog lång tid att komma fram till att orsaken var just ändplattefrakturer. Närmast till hands var tanken att diskskador typ IDD uppkommer genom kompression. Men experimentella studier, tex av Stuart McGill [1], visade gång på gång att diskar var mycket resistenta mot tryck. Stuart McGill är professor i Toronto och chef för Spine Biomech­anics Laboratory. Han forskar på levande och döda men också på grisar, som har en rygg som liknar vår.
Man kunde aldrig inom rimliga tryckgränser få kärnan att »pluppa ut«. IDD har alltså ingen släktskap med Schmorls noduli, diskbråck in i ovanliggande kota, som är känt sedan 1920-talet. Men de tunna ändplattorna frakturerade lätt vid måttlig kompression. Inte så konstigt eftersom ändplattorna är tunna, 0,6–1 mm.
Naturligtvis läker en sådan fraktur ofta utan men, dock inte alltid. Ibland startar en process där diskarna löses upp inifrån. Återigen var det Stuart McGill som med sina experiment på grisar kunde visa att en ändeplattefraktur kunde sluta med en upplöst disk, IDD. Slutresultatet liknar diskbråck på MR och röntgen utan att vara det därför att höljet är intakt, ändplattorna är läkta och ledbanden intakta.

Jag har just nu en patient, en kortväxt kvinna (159 cm) som skulle hjälpa en lång man (175 cm) att lyfta en lastpall med 70 kilos vikt, som tippade ned mot henne och krävde en kraftansträngning för att fås in i mannens skåpvagn. 20 år senare, med ständiga nervsmärtor, visar röntgen en diskskada. Hennes ärende är inte avgjort i domstol.
Jag har haft två patienter som fick kroniska smärtor efter att i arbetet ha fallit 3 re­spektive 4 meter och hamnat på stjärten. Anspråken på ­arbetsskada underkändes av domstolen efter expertutlåtande – »diskbråck kan inte uppstå av att man faller från hög höjd«. Även dessa två hade dröjt länge med att söka ersättning och hade tydliga röntgenförändringar.

Stuart McGill har gjort en ­annan intressant iakttagelse.När man bryter sönder en ändplatta på laboratoriet hörs ett knäpp. Många av ­McGills patienter som skadat ryggen har rapporterat liknande ljud till honom, och det är precis vad patienten i mitt första exempel och den man hon skulle hjälpa hörde. Patienten trodde att en sena gått sönder. Enligt McGill märker ibland den skadade inte så mycket av frakturen, men ofta blir det en intensiv smärta. Det beror på vilka biokemiska förändringar som sätts i gång.
Både Stuart McGill och ­Nikolai Bogduk har fått ­Volvopriset för utomordentlig ryggforskning.