Östeuropakommittén (ÖEK) startade sitt arbete 1992 för att främja utvecklingen av hälso- och sjukvården i Sveriges grannländer i öst. Det var en ideell organisation, och det ekonomiska stödet kom främst från Sida. Arbetet, riktat till de baltiska länderna, avslutades 2004. Därefter var Vitryssland en av de främsta mottagarna av stödet. I år avslutar ÖEK helt sin verksamhet; stödet från Sida har upphört.
Trots att jag tycker att det är sorgligt att organisationen avslutar sin verksamhet känner jag också en djup tillfredsställelse. ÖEK har varit en organisation som stått de baltiska staterna nära under deras frigörelse och återuppståndelse.

Trots att ÖEK avslutar sin verksamhet finns det projekt i exempelvis Lettland som blomstrar och utvecklas av egen kraft. Inga-Britt Lindström, vice ordförande i ÖEK, har gjort en avgörande insats för utvecklingen av arbetsterapin i Lettland och har för det belönats med medalj. Frälsningsarmén har fått stöd för sitt arbete i Lettland för döva och handikappade, ett arbete som nu fortsätter med privata sponsorer. Psykoterapi utvecklas av egen kraft efter att ha fått betydande ekonomiskt och kunskapsmässigt stöd av ÖEK.

Detta är bara några av de projekt som varit fruktbara. Jag skulle vilja lovorda många som deltagit i ÖEK:s arbete: läkarna Karl Grunewald, ­Johan Cullberg, Roy Persson, Ernst Michaeli, kanslichefen Gunnar Wennström, och inte minst förre generaldirektören för Socialstyrelsen Claes Örtendahl, som var en av de ledande för att tillskapa organisationen.

Som lettiska har jag för­svenskats och integrerats i Sverige. Numera har jag träffat många svenskar som tror på de baltiska staternas framtid. Det svenska biståndet har betytt mycket för dem. Kunskapen om länderna i öst har också varit berikande för svenskarna i vår snabbt föränderliga värld.