Det var för väl att Socialstyrelsen gjorde en pudel i frågan om att tvångsåtgärder enligt lagen borde betecknas som avvikelser i den psykiatriska vården (LT 45/2010, sidan 2773).
Den nit som låg bakom idén grundar sig sannolikt på risken för omotiverade tvångsåtgärder, men man frågar sig samtidigt om tvånget i vården ska ses som av ondo. Eller kanske är det inte ens ett nödvändigt ont, utan bör ses som ett ansvarstagande hos vårdgivaren, en skyldighet för vården att identifiera och åtgärda kritiska lägen i svårt psykiskt sjuka och störda människors liv.
Hur många gånger missas inte detta behov av ingripande och omhändertagande på grund av ett utbrett motstånd mot tvångsvård som princip eller av s k etiska eller juridiska praktiska skäl. Vi i psykiatrin har som ett uppdrag att minska suicidfrekvensen och andra drastiska uttryck för psykisk ohälsa. Låt oss se psykiatrisk tvångsvård som ett redskap för god och säker vård i strävan att lindra nöd för patienter, anhöriga och samhället.
