Peter Ullström vidhåller (i Läkartidningen 43/2010, sidan 2621) sin motvilja mot suffixet -iker. Han får i samma nummer stöd av Ants Anderson (sidan 2664). Deras gemensamma ståndpunkt är att -iker riskerar att bli »kategoriserande« och »nedklas­sande«. En del är värt att diskutera, dock inte Andersons hisnande jämförelse med benämningar som krympling och byfåne. Omedicinska skymford har inget gemensamt med termer baserade på vedertagna medicinska dia­gnoser som allergiker och dyslektiker.

Vi är nog överens att patienternas upplevelse är det centrala. Språket är ett behandlingsinstrument. Ullström finner att suffixet svär mot »patientens rätt att vara sig själv i första hand och ha en åkomma i andra hand«. Och Anderson konstaterar kort och gott att »’person med astma’ faktiskt är att föredra framför ’astmatiker’«. Men kan vi utgå från att Ullströms och Anderssons tveksamhet är folkligt förankrad? Eller är den en skrivbordsprodukt? Utan en större attitydstudie kan ingen av oss tre göra ett evidensbaserat uttalande i frågan.
Då får vi gå på indicier. Hur skulle »nedklassande« termer ha kunnat bli så allmänt accepterade? Förslagen kommer ibland från patientföreningarna själva. Häromdagen upptäckte jag (nytt för mig) att föreningen för personer med osteoporos kallar sig »Riksföreningen Osteoporotiker« (ROP).

Suffixet -iker stämplar enligt Anderson personerna som »varaktigt och obotligt annorlunda«. Men -iker är inte en förkortning av kroniker. Många som på nätet presenterar sig som anorektiker berättar hur de efter behandling är på god väg tillbaka.
Ullström vill hävda att -iker utanför medicinen »i princip uteslutande används i yrkesbeskrivande termer«. Det stämmer inte, de flesta hör avgjort inte till yrkesvägledarnas repertoar, t ex fanatiker, flegmatiker, klassiker, mystiker, nostalgiker, romantiker, sangviniker, skeptiker, teoretiker och flera.

Båda avser att motarbeta suffixet. Ullström deklarerar kamplystet att han »med nyvunnen frenesi kommer att dammsuga vårdspråket i jakten på -iker«. Dammsugningen blir möjligen ett sisyfos­arbete. Kommer diabetologer och reumatologer och andra att skaffa egna dammsugare? Eller kommer de att finna jobbet både utsiktslöst och meningslöst? Vi får se.