De senaste tio åren har det publicerats en uppsjö studier som gett stöd för tesen att kommunikation är en nyckel för att få sjukvården att fun­gera. Brister i läkares (och annan vårdpersonals) för­måga att kommunicera med såväl patienter som kollegor kan få de flesta processer i vårdkedjan att fallera med följd att felaktiga diagnoser ställs, att patienter får fel behandling, att livsviktig information aldrig förs över till nästa personalskift och att allvarliga misstag begås vid kirurgiska ingrepp. Forskning har även visat att misslyckanden i att informera och involvera patienter i medicinska beslut kan ha en förödande inverkan på deras motivation att bli friska. Det kan bidra till att sjuka människor inte orkar fullfölja viktiga behandlingar eller struntar i att ta förskrivna läkemedel.

På landets medicinska lärosäten och på många sjukhus pratar man gärna om de satsningar som börjat göras för att ta itu med problemen. Det kommunikationsövas på grundutbildningarna, fortbildas på sjukhusen, och det utvecklas checklistor för att förbättra den interna informationsöverföringen. Många slår sig för bröstet och hävdar att man numera tar frågan på »tillräckligt stort allvar«.

Som utomstående betraktare tycker jag dock att fler borde ställa sig frågan: Hur vet man det? För att kunna göra en sådan bedömning, och för att kunna mäta om de satsningar som görs får problemen att minska, måste man rimligtvis veta hur stort kommunikationsproblemet är. Vad kostar det i onödigt lidande, förlorade liv, extra vårdarbete och bortslösade skattemiljarder?
Efter en omfattande rundringning till experter och ansvariga är det bara att konstatera att någon sådan överblick inte finns i dag. Varken bland forskarna på universiteten, cheferna på sjukhusen, de ansvariga på de medicins­ka utbildningarna, utredarna på Socialstyrelsen eller bland politikerna på Sveriges Kommuner och landsting. Några uppskattningar av vad vårdens kommunikationsproblem kostar verkar aldrig ha gjorts.

Att priset är högt kan man emellertid få en fingervisning om genom att titta på kartläggningar av oönskade vårdkostnader, vilkas orsaker i annan forskning kopplats till kommunikationsproblem.
Några exempel: År 2008 presenterade Socialstyrelsen en fallstudie där man uppskattade att felbehandling av patienter, till exempel orsakade av felställda diagnoser, felmedicinering och misstag vid kirurgiska ingrepp, årligen orsakar över 100 000 vårdskador, vilka i sin tur ­leder till 630 000 extra vårddygn [1]. Från amerikanska studier finns beräkningar som visar att vårdskador och andra kvalitetsproblem kan stå för så mycket som 20–50 procent av den totala vårdbudgeten [2].
Lika alarmerande siffror har kopplats till svårigheterna att få patienter att förstå och följa vårdens läkemedelsrekommendationer. I USA visar uppskattningar att felmedicinering är ett ökande problem som redan för tio år sedan kostade den amerikanska sjukvården 174 miljarder dollar varje år och låg bakom 10 procent av alla intagningar på landets akutmottagningar [3]. Inom WHO har den här potentiella kommunikationsfrågan pekats ut som det enskilt största problemet inom den moderna sjukvården [4].

Ytterligare en ledtråd till hur dyrköpta vårdens kommunikationsmissar kan vara dök för några år sedan upp i en svensk avhandling [5]. Med hjälp av en datormodell har forskare vid Karolinska institutet räknat på hur mycket det kostar EU-länderna att sjukvården inte lyckas dia-gnostisera och bota depres­sioner i tid. Den notan – som alltså gäller ett av de tusentals sjukdomstillstånd som vården har till uppgift att upptäcka, bland annat via god kommunikation – landar ­enligt beräkningarna på 110 miljarder euro varje år. Det är för övrigt lika mycket pengar som EU och Världsbanken ansåg behövdes för att rädda Greklands ekonomi våren 2010.

Att reda ut hur stor del av de här enorma samhällskostnaderna som skulle kunna undvikas via satsningar på bättre kommunikation är självfallet ingen lätt uppgift, kanske i det korta perspektivet rent av omöjlig. Frågan är emellertid om vården har råd att inte försöka. Om resultatet skulle visa att det som kan vinnas mäts i tiotals procent av den totala vårdbudgeten, vilka möjligheter skulle den sortens pengar inte kunna öppna för att höja vårdskvaliteten, öka patientsäkerheten, korta vårdköerna och förbättra arbetsvillkoren för tiotusentals sönderstressade läkare och underbetalda sjuksköterskor och vårdbiträden. Säg den beslutsfattare som inte skulle vilja vara med och bidra till en sådan utveckling?
Erfarenheten visar emellertid att det ofta är just tydliga siffror, uppskattningar i vunna miljarder och antalet räddade liv, som krävs för att få dem som styr över budgetar, långtidsplaner och utbildningar att börja agera – till exempel se till att uppgiften att lära läkare att kommunicera med patienter och kollegor börjar tas på fullt allvar. Frågan är bara vem som axlar ansvaret att försöka ta fram dessa siffror?

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga angivna.