Den 1 augusti i år toppades Dagens Nyheters ledarsida av en artikel med rubriken »Var är doktorn?« Artikeln vänder sin udd mot sjukhusläkarna, med påståenden som »ju fler sjukhusläkarna blir, desto mindre patientarbete tycks de hinna med«, och »Sjukhusläkarna tar emot 2,17 patienter per dag och det är en siffra som stadigt har sjunkit«. I ­argumentationen antyds även att arbetsbördan borde ha lättat nu när vårdplatserna blivit färre.

Den huvudsakliga källan för påståendena i ledaren är ­boken »Den sjuka vården« (2003), skriven av Stefan ­Fölster, Olof Hallström, ­Anders Morin och Monica Renstig. De citerade uppgifterna ur boken avser år 2000 och ­bygger på en mycket osäker uppskattning av antalet sjukhusläkare detta år. Än mer anmärkningsvärt är att sjukhusläkarnas patientkontakter mäts i antalet mottagningsbesök, av Sveriges Kommuner och landsting definierat som »öppenvårdsbesök på vårdenhet«.
De flesta sjukhusspecialister delar sin vardag mellan arbete på akutmottagning och avdelning, och försöker där­emellan passa in tider för mottagning. Läkares arbete vid operationer, ronder och andra patientkontakter på avdelningen medräknas inte. Andra specialisters arbete omfattar inga mottagningsbesök överhuvudtaget, till ­exempel radiologer och patologer, och de blir därför helt osynliga i statistiken.
Det blir därför både ofullständigt och missvisande att använda antalet mottagningsbesök som mått på sjukhusläkares patientkontakter. När det används som mått på våra arbetsinsatser blir det även direkt kränkande.
Budskapet om »2,17 patienter per dag« har upprepats sedan »Den sjuka vården« kom ut för över sju år sedan och har haft stort genomslag i sjukvårdsdebatten, inte minst i landstingen.

Debatten har haft positiva sidor. Till dem hör att läkares administrativa arbetsbörda har lyfts upp och granskats. Det ger oss möjligheter att diskutera fungerande eller inte fungerande IT-system, onödig administration och behovet av att renodla läkares arbetsuppgifter. Debatten har också innehållit en öppning för sjukhusspecialisters rätt att verka utanför sjukhusen, i egen regi eller som anställda i specialist­läkarhus.
Samtidigt har debatten bidragit till en skev bild av sjukvårdens problem. Det är inte bara sjukhusläkarnas arbete med de svårast sjuka som marginaliseras, utan också de patienter som är svårast sjuka.
Vi vet att politikernas bild av sjukvården ofta formas utifrån relativt friska människors perspektiv. De ekonomiska styrmedlen utformas därefter och skapar undanträngningsmekanismer som drabbar människor med svåra och långvariga sjukdomar, som sällan orkar göra sig hörda.
Inom Sjukhusläkarföreningen har vi diskuterat hur and­ra och mer rättvisande mått på sjukhusläkares patientarbete och patientnytta skulle kunna se ut. Ett är att lyfta fram det gigantiska effektiviseringsarbete som utförts inom sjukvården och som innebär att vi i dag klarar av fler vårdtillfällen än för tio år sedan, trots den kraftiga minskningen av antalet vårdplatser. Det innebär att vi åstadkommer mer på kortare tid. Ett annat tänkbart mått är att räkna hur många patientbedömningar sjukhusläkare gör varje dag. Resultatet skulle troligen hamna närmare 100 än 2,17 per dag.

I dagarna då detta skrivs pågår en diskussion om hemsjukvård i medierna. Regeringens budget har presenterats, med satsningar på sammanhållen vård och omsorg för äldre. Kanske kan detta bidra till en större uppmärksamhet på de människor med svåra och långvariga sjukdomar som drabbats av undanträngningseffekter de senaste åren. Men ökad samordning och insatser i äldreom­sorgen är inte tillräckligt. Det behövs också ekonomiska styrmedel som gynnar kontinuitet och kvalitet i vården av långvarigt sjuka, både i primärvården och i sjukhusvården.
Exemplet »2,17 patienter per dag« kan lära oss något om hur problemformulering sker i samhället, och om hur viktigt det är att sjukvårdens redovisade nyckeltal är riktiga och relevanta. Det är angeläget att finna rättvisande mått så att sjukvårdens viktiga ­insatser för de svårast sjuka patienterna blir synliga.
*
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.


»Exemplet ’2,17 patienter per dag’ kan lära oss något om hur ­problemformulering sker i samhället, och om hur viktigt det är att sjukvårdens redovisade nyckeltal är riktiga och relevanta.« Illustration: Ewa Knutsson