Palliativ vård är ett område fyllt av medicinska, existentiella och filosofiska utmaningar både för de drabbade och för dem som vårdar. Det största problemet i Sverige i dag är att inte alla männi­skor som behöver det får tillgång till palliativ vård i livets slutskede. Senast uppmärksammat av anhöriga i en artikel på DN Debatt, där vården av en döende 92-årig kvinna beskrevs som undermålig [1]. För många finns det varken tillgång till adekvat läkemedelsbehandling mot svåra symtom, kompetent omvårdnad eller en hand att hålla i [2].

Enligt Nils Lynøe (Nyttigt med Kierkegaard inom den palliativa vården?, LT 49/2010, sidorna 3153-5) hävdar vårdens företrädare att existentiellt lidande inte behandlas medicinskt, och att palliativa företrädare i detta syfte utvecklat en speciell form av terapi benämnd värdighetsterapi. Genom patientens livsberättelse kan patienten göra bokslut och försonas, så att människan förädlas i slutskedet. Enligt Lynøe vill den palliativa läkaren omvandla det fula i människan till något vackert varefter »man« blir rikt belönad, vilket skulle vara källan till läkarens arbetsglädje.

Det vore naturligtvis praktiskt om patienter fortsatte att vara som patienter förr i tiden förutsattes vara, fogliga inför läkarens beslut och ordinationer. Men utvecklingen har tack och lov gått framåt! Den palliativa vården utmärks av respekt för den patienten varit, och vill vara, och använder sig av alla till buds stående lagliga och moraliska vägar för att minska lidande.

I palliativ vård finns inget antingen–eller, gott eller fult à la Aristoteles, ett synsätt Niels Lynøe verkar tro dominerar verksamheten. Tiden är knapp på slutet. Därmed måste avancerad farmako­terapi, inte minst mot oro och ångest, kombineras med ett förstående och accepterande omhändertagande. Vårdens möte med patienten och närstående blir bara en liten pusselbit, och det finns ingen anledning att reflektera över vad som varit vackert eller fult. En accepterande och respektfull inställning utifrån att varje människa är unik är en förutsättning för att medverka till lindring.

Att läkarens svåra uppdrag skulle behöva draperas i dimridåer om att det fula måste bli något vackert för arbetsglädjens skull är ett kränkande uttalande. Lynøes syn på »dignity therapy« är också märkligt. Här pågår ett viktigt utvecklingsarbete i Sverige och många andra länder för att anpassa och evidensbasera ett nytt arbetssätt för psykologiskt och existentiellt stöd [3]. Trots ett »dygdigt liv« kan man som patient få smärtor beroende på både fysiska och psykiska faktorer. Till patientens sista andetag pågår arbetet med att ge lindring, oavsett vad som ligger bakom.

I palliativ vård tar ingen »lättsinnigt« på uppgiften »facing death«. Patientens, och de närståendes, lindring är målet för palliativ vård. Redskapen är medicinsk behandling (i dag i allt högre grad evidensbaserad) samt vård och omvårdnad i vid bemärkelse där kommunikation och relation är grundläggande ingredienser.
Vårdens stora utmaning är fortfarande att uppmärksamma den döendes behov. I den palliativa vården är det själva människokärleken och re­spekten för den unika individen som är drivkraften, inte vårdpersonalens uppfattning om ett tillrättalagt slut!