Erbjud sederingsterapi när behov föreligger

Ingemar Engström och Gunnar Eckerdal (E & E) har reagerat på vår debattartikel »Sederingsterapi som förkortar livet – dråp eller adekvat vård?« (LT 45/2010, sidorna 2772-3) där vi argumenterar emot en arbiträr tidsgräns för sederingsterapi. E & E anser att tidsgränsen bör fasthållas vid en till två veckor före förväntad död (LT 51-52/2010, sidan 3297). Vi ska kort kommentera E&Es argument i de delar vi inte redan bemött dem i ett svar till Marit Karlsson och Peter Strang (LT 50/2010, sidorna 3222-3).
1) E & E anser att det finns medicinska skäl mot att sedera under en längre tid – exempelvis risk för infektioner, tromboser och muskelatrofi. Menar E & E på allvar att dessa risker skulle vara en kontraindikation mot sederings­terapi i livets slutskede? Det är ungefär som det förlegade argumentet mot att ge morfin till en döende patient – det finns risk att patienten kan utveckla ett beroende! Om patienten är informerad om vad sederingen innebär – framför allt vad den kan innebära för dödstidpunkten – och att den kan ha verkningar som dessa, är det rimligen patientens bedömning som avgör.
2) E & E skriver att sederingsterapi med risk att förkorta livet strider mot syftet med palliativ vård. Men det är ju just detta som är kärnfrågan. Vi understryker att det inte finns något straffrättsligt hinder mot sedering under de givna förutsättningarna, och vi hävdar att den palliativa vårdens värderingar i detta avseende kan vara i strid med patientsäkerhetslagen.
3) E & E anser att alla som ­lider av obotlig sjukdom inte kan bli sederade. Varför skulle det bli aktuellt? Palliativ vård syftar till att göra den sista tiden tolerabel och därmed hjälpa patienten att leva så drägligt som möjligt, inte så länge som möjligt. Om E & E på allvar tror att alla ­patienter i livets slutskede egentligen skulle vilja bli ­sederade så vittnar det inte om någon tilltro till den palliativa vårdens insatser.
4) E & E anför att det bara är under det sista dygnet som man med säkerhet kan förutsäga att patienten är omedelbart döende. Det är möjligt, men att avstå från sederingsterapi för att man vill vara helt säker på att patienten är omedelbart döende är oetiskt (och rubriceras som försummelse) om det innebär att ­patienten utsätts för ett outhärdligt lidande som hade kunnat undvikas.
5) E & E hänvisar till att tidsgränsen för inledandet av ­sederingsterapi också är två veckor i vissa andra länder. Att tidsgränsen är två veckor i Holland är inget hinder för att man i Sverige gör en annan bedömning både etiskt och juridiskt. Rättsläget är som bekant ett helt annat i Holland när det gäller eutanasi.
I den hittills förda debatten har inte framkommit några vägande argument mot att sederingsterapi ska kunna erbjudas när det finns ett behov. Det går inte att åberopa något straffrättsligt stöd för att avstå från denna lindringsmöjlighet därför att ­döden inte med säkerhet kan emotses inom högst två veckor. Det är inte förenligt med svensk hälso- och sjukvårdslagstiftning att avstå från att erbjuda sederingsterapi med hänvisning till en tidsgräns som motiveras av medicinska eller ideologiska skäl som saknar relevans i de situationer som här är aktuella.