Entusiasm för diagnostiska etiketter kan leda till att tillstånd inom utvecklingens normalvariationer omformuleras till störning eller till och med sjukdom. Sannolikt får åtskilliga stökiga och okoncentrerade barn felaktigt dia­gnosen ADHD och ibland ­farmakologisk behandling – omognad och psykosocialt betingad oro har då medikaliserats. Till detta bidrar svagheterna med DSM-diagnosens teori och praktik, kanske också att skola och ibland föräldrar ser dia­gnosen som enda medel att få resurser för stödåtgärder. Dessa påståenden, bör tilläggas, motsäger inte det faktum att korrekt diagnostiserad ADHD-störning är ett allvarligt problem, att centralstimulantia kan betyda en avgörande hjälp och att genetiska faktorer har stor betydelse.

Att anpassa skolan (och förskolan) till barnet, med hjälp av t ex mindre barngrupper och bättre struktur, är naturligtvis att föredra framför att anpassa barnet till skolan genom okänslig disciplinering eller onödiga medicinska åtgärder. I dagens skola saknas de tidigare skolmognadsklasserna. De gjorde det möjligt för omogna barn att göra sin begåvning och sociala förmåga rättvisa i en årskurs som svarade mot deras biologiska mognad. Relativ omognad får stor betydelse genom skolans årskullsindelning – de yngsta i årskursen har klasskamrater som har upp till 12 månaders försprång i sin psykiska och fysiska utveckling.

En svensk undersökning talar för att undergrupper i det heterogena ADHD-syndromet utgörs av sent mognande barn [1]. Som stöd för detta kan man möjligen tolka fyndet att heritabiliteten hos vuxna bara är kring 30 procent [2].
I litteraturen om »birth-date effects« har födelsetiden på året visats vara korrelerad med flera fysiologiska, psykologiska och sociala variabler. Två exempel ges här. I ett äldre svenskt värnpliktsmaterial bestående av de närmare 50 000 män som mönstrade 1969, före ADHD-diagnosens tid, hade de på året tidigt födda klart gynnsammare värden än de på året sent födda i fråga om ett flertal psykologiska funktioner, skolresultat och utbildning [3].
En nutida undersökning av ett mycket stort antal skolbarn i USA jämförde frekvensen av ADHD-diagnos och medicinering med central­stimulantia hos de yngsta re­spektive de äldsta inom klasserna 5 och 8 (10- och 13-år­ingar). Av dem som fötts i den senaste månaden före avgörande årskullsdatum, 30 november, hade 8,4 procent dia­gnosen ADHD, att jämföra med 5,1 procent av decemberbarnen. De förstnämnda medicinerades nästan dubbelt så ofta som de äldsta i års­kursen [4]. Totalt beräknades 800 000 fall av onödig medicinering och 1,1 miljon felaktiga ADHD-diagnoser [5].
Den för skolan lätta utvägen att medikalisera problematiskt beteende har lett till att flera delstater i USA förbjudit lärare att hänvisa familjerna till läkare för att få centralstimulantia [6].

Viktigast i sammanhanget är ändå de psykosociala faktorerna, med tanke på preventiva möjligheter. Deras betydelse har påvisats i flera tyska arbeten, tillsammans med goda resultat av stödåtgärder och psykoterapier. Den prospektiva »Frankfurter Präventionsstudie« omfattar ett normalmaterial av 500 förskolebarn i vardera åtgärdsgrupp och kontrollgrupp.
Redan efter ett år gav psykologiskt kompetent personalhandledning klar symtom­minskning. Uppföljning kommer att ske efter första skolåret, omfattande också ett större antal omsorgsfullt ­studerade psykoterapier med ADHD-barn [7, 8].
En annan tysk rapport beskriver 93 barn, varav 28 tidigare Ritalina-behandlade, som med goda resultat behandlats med barn- och familjeterapi. Barnen kunde undan för undan bättre klargöra sina önskningar, rädslor och konflikter och därmed också ge upp sina störande beteenden och ADHD-symtom. Medicineringen kunde avslutas i 27 av de 28 fallen och hade vid uppföljningen sex månader efter terapislut inte behövt återupptas [9].
I den brittiska National Survey av 5–16 år gamla barn var låg utbildning hos föräldrar och ensamt föräldraskap 71 respektive 87 procent vanligare hos barn med »hyperkinetic syndrome« än i övriga populationen (referens, se Hjern et al [10]).
Också i Frankrike finns en syn på ADHD som är bredare och utvecklingspsykologiskt bättre informerad än den som är vanlig i amerikansk och svensk barnpsykiatri. Förutom epigenetiken uppmärksammas det tidiga samspelet mellan barn och föräldrar och utvecklingen av affektreglering och anknytning [11].
En aktuell svensk studie av 1,1 miljon svenska barn, årskullarna 1987–2000, har påvisat starka samband mellan ogynnsamma psykosociala omständigheter och förskrivning av centralstimulantia (totalt 7 960 barn). Familjefaktorerna lågutbildade föräldrar, ensamt föräldraskap och socialbidrag till familjen var 2,3 respektive 1,5 och 2,3 gånger vanligare hos de barn som behandlats med centralstimulantia [10]. Annorlunda uttryckt predicerades förskrivningen i 33 procent av låg utbildning hos mödrar, i 14 procent av ensamt föräldraskap, i 10 procent av att familjen hade socialbidrag (samt i 4 procent av psykisk störning eller missbruk hos föräldrarna). Ett betydande antal barn skulle sannolikt ha sluppit centralstimulantia och kanske också ADHD-diagnos om de nåtts av adekvata psykologiska, sociala och pedagogiska åtgärder.
Denna studie är ett glädjande undantag från den i Sverige förvånande bristen på bredare intresse för etiologi och behandling än enbart genetiska och farmakologiska aspekter.

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.