Vi vill tacka för intresset och uppmärksamheten som vår artikel väckt och vill inledningsvis klargöra att våra åsikter inte går isär vad gäller användningen av diazepam vid eklampsi. Anledningen till att vi inkluderade preparatet är att det (oförtjänt) levt kvar i svensk terapitradition som ett medel mot eklamptiska kramper. I bland annat Läkemedelsverkets rekommendationer från 1997 anges att 10 mg diazepam ska ges intravenöst i samband med kramp med intentionen att dels häva den, dels förebygga nya.
Fram till publiceringen av en prospektiv randomiserad studie i Lancet 1995, som klart visade att risken för återkommande kramp var avsevärt reducerad för kvinnor som fått magnesiumsulfat jämfört med dem som behandlats med diazepam eller fenytoin [1], rådde ett starkt motstånd mot användningen av magnesiumsulfat. Detta gällde inte bara vårt land utan generellt i Europa trots att substansen använts i USA sedan mitten av 1900-talet.
En föregiven smal terapeutisk bredd med rädsla för allvarliga biverkningar får anses vara orsaken till motståndet mot preparatet. Det bör i detta sammanhang påpekas att kramperna vid eklampsi är självbegränsande och att tvek­- samhet råder om huruvida durationen i de flesta fall påverkas av tillförsel av farmaka.
Beträffande tidpunkt för förlossning beklagar vi att vi eventuellt har uttryckt oss otydligt. Eftersom 10 procent av kvinnorna med eklampsi kommer att få en ny kramp trots behandling med magnesiumsulfat ska, om förlossningen inte har startat spontant, beslut om förlossning fattas vid det första anfallet.
Naturligtvis ska kvinnans vitala funktioner ha stabiliserats. Har förlossningen redan startat eftersträvas en vaginal sådan. Om inte, kan i vissa fall induktion i stället för kejsarsnitt övervägas.

Läs mer:

Ge rätt behandling vid eklampsi!