Karlsson och Strang anser (LT 3/2011, sidan 97) att vi är kritiska till den palliativa vården. Det stämmer i den mån man där, i en situation som den vi talar om, betraktar uppehållande av liv som överordnat uppgiften att lindra lidande. Om målet för den palliativa vården uppfattas så får döende patienter lida i onödan. Om patienter med svåra sjukdomar i livets slutskede får ett sådant budskap kommer en del av dem att suicidera. Det innebär ett misslyckande för den palliativa vården.
Men WHO:s definition ska, menar vi, inte läsas på det sättet. När det där heter att den riktiga palliativa vården »intends neither to hasten or postpone death« betyder det att avsikten inte får vara att förkorta livet. Det är en helt annan sak än att man inser att döden kan komma att inträffa något tidigare i samband med att en behandling – den enda som står till buds – sätts in för att lindra. Skillnaden mellan avsikt och insikt är av grundläggande betydelse här, liksom i straffrätten.
Vad vi velat förklara är att det straffrättsligt inte finns hinder mot att erbjuda sederingsterapi tidigare än två veckor före förväntad död. Vi hävdar tvärtom att det kan vara att bedöma som försummelse enligt patientsäkerhetslagen att inte göra detta, nämligen om inget annat alternativ finns till ett outhärdligt lidande.
Undersökningar om kvaliteten i den palliativa vården är viktiga, men ofullkomliga instrument. De vars upplevelser vi verkligen skulle behöva få svar på kan ju inte nås.
Publicerad:
Läkartidningen 05/2011
Lakartidningen.se
