Gunnar Olofssons debatt­artikel i LT 5/2011 (sidan 215) med frågan »Vad gör svenska läkare i Afghanistan?« gör det angeläget att förtydliga Försvarsmaktens roll, uppdrag och verksamhet i nämnda insats. Vi tar här upp de mest uppenbara felaktigheterna samt fokuserar på de teman som vi anser vara centrala.

Den kontinuerliga förändring som omvärldsbilden uppvisar, och har gjort så sedan 1990-talets början, kräver en fortgående anpassning. Den säkerhetspolitiska utvecklingen kommer oundvikligen att påverka inriktningen av såväl det militära försvaret som samhällets civila förmåga.
Genom riksdagens ratificering av Lissabonfördraget i november 2008 bär Sverige tillsammans med samtliga medlemsländer i EU ett solidariskt ansvar för Europas säkerhet [1]. Fördraget trädde i kraft i december 2009. I juni 2009 antog riksdagen dessutom den svenska solidaritetsförklaringen [2]. Den innebär att Sveriges säkerhet ska byggas genom samverkan med andra samt att Sverige bidrar till andras säkerhet genom medlemskap i EU och FN och som partnerland till Nato [3].
I sammanhanget bör på­pekas att Försvarsmaktens verksamhet styrs av demokratiskt fattade beslut i riksdag och regering och av det årliga regleringsbrevet. Regleringsbrevet för 2011 beskriver i detalj hur styrkebidraget till International Security Assistance Force (ISAF) ska se ut samt vilket stöd som ska ges till Afghanistan och dess folk i form av säkerhet, återuppbyggnad, utbildning och övrigt stöd [4].
I det aktuella styrkebidraget ingår också en sjukvårdsförmåga, vars huvudsakliga uppgift är att ge vård till de personer/soldater som ingår i styrkan i händelse av sjukdom, olycka eller stridsrelaterad händelse. Den vård som ges kan ses som en del av den sjukvård som svenskar har rätt att ta del av här hemma.

Alla läkare som i sin dagliga verksamhet går jour eller beredskap har kunskap om att denna verksamhet ibland varierar till sin natur. Individuell återhämtning efter insats i en miljö fylld av stressorer är av största vikt även för dem som arbetar med humanitära insatser; hur återhämtningen ser ut för varje individ varierar givetvis [5].
Att Försvarsmaktens anställda läkare i huvudsak ägnar sin tid i insatsområdet åt att »titta på DVD, spela TV-spel eller träna på gym« bygger på ett felaktigt citat och kan med rätta uppfattas som ett kränkande uttalande. Flertalet läkare som ställt sin kompetens till Försvarsmaktens förfogande kan vittna om ett uppdrag och en verksamhet som ligger långt ifrån Olofssons tolkning [6].

Försvarsmakten har under många år haft stora svårigheter att rekrytera legitimerad sjukvårdspersonal till våra utlandsinsatser. Flertalet lösningar på problemet har sett dagens ljus, men inget system har ännu kunnat täcka Försvarsmaktens behov. Försvarsmakten har använt sig av ett flertal reklamkampanjer med intentionen att nå ut till ett bredare auditorium. Vissa av kampanjerna har varit bättre än andra, vissa har varit sämre, vissa personer blir tilltalade, andra inte.

Försvarsmaktens läkare med anställning i insatsorganisationen och ISAF bidrar, förutom med sin kompetens till styrkebidraget, till del med kompetens och utbildningsresurser till lokala sjukhus i Afghanistan.
Olofsson uppmanar till en »grundprincip«, nämligen att »humanitärt arbete ska hållas strikt åtskilt och på behörigt avstånd från krigsinsatser«. Det är olyckligt att sätta upp ett motsatsförhållande mellan dessa två verksamheter då ett sådant inte på något sätt föreligger.
Försvarsmaktens uppgift är att bidra till ökad säkerhet och samhällsuppbyggnad på plats, och att i detta arbete tydligt särskilja eventuellt humanitärt stöd är en omöjlighet. En effekt av den internationella närvaron i Afghanistan är att befolkningens tillgång till sjukvård har ökat från 8 till 65 procent under tiden 2002–2010 [7].

Olofsson skriver att det i dagsläget inte deltar»en enda soldat i något av FN:s fredsbevarande uppdrag« och refererar till en rapport från Svenska FN-förbundet [8]. Detta är inte helt korrekt. Sverige har just nu inget truppbidrag till FN, men ­Försvarsmakten har årligen mellan 20 och 30 personer anställda såsom observatörer i direkta FN-uppdrag [8]. Dessutom genomförs alla ­insatser som Sverige deltar i under FN-mandat.
Det sociala patos som ofta ligger till grund för de humanitära insatser som Olofsson beskriver har givetvis vår ­fulla respekt och aktning.

Slutligen vi vill framföra ett stort tack till den sjukvårdspersonal som osjälviskt ställer sin kompetens och sin tid till Försvarsmaktens förfogande. Ni förtjänar uppskattning för er arbetsinsats.
*
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.