Birgitta Rydberg anger att politiken tidigare lade sig i hur vården utformades; underförstått att politiken i dag inte gör det. Detta är både sant och osant. Det är sant att vården i dag inte styrs centralt utan i stället av marknadsekonomiska principer med konkurrens som främsta medel, och med vårdval, fri etablering och privatiseringar som verktyg – en politik som kan föra med sig allvarliga konsekvenser för främst utsatta grupper med sammansatta vårdbehov.
Det osanna är att om man exempelvis som läkare framför kritiska synpunkter på den nu förda vårdpolitiken bemöts man ofta från styrande sjukvårdspolitiker antingen med svar som inte berör den framställda sakfrågan eller av tystnad. Det är olyckligt i ett demokratiskt samhälle.
Anledningen till att jag skrev min debattartikel »Politisk dogmatism framentiserar sjukvården« (LT 9/2011, sidan 480) var en tidigare artikel av Filipe Costa (LT 1/2011, sidorna 8-9) där han visar hur den psykiatriska vården ytterligare fragmentiserats i Stockholms län till följd av att den psykiatriska frivilligvården sedan några år tillbaka är föremål för privatiseringar samtidigt som den psykiatriska tvångsvården inte kan privatiseras, av skäl som jag nämnde i min tidigare artikel.
Därmed sker det hos patienter som i dag behandlas inom den psykiatriska frivilligvården, och som är i behov av psykiatrisk tvångsvård, ett kontinuitetsbrott i behandlingsarbetet – behandlingskontinuiteten har enligt Costa ansetts som en evidensbaserad princip vägledande för det psykiatriska behandlingsarbetet.
Tre tunga instanser, främst Socialstyrelsen, uttalade sig redan i början av 1990-talet om det olämpliga i att privatisera den psykiatriska frivilligvården just på grund av att den är så nära samordnad med den psykiatriska tvångsvården [1]. Att som Rydberg då säga att jag »fixerat mig vid 20 år gamla debatter« är missvisande. Rydberg och hennes allianskamrater borde ha tagit hänsyn till dessa tidigare instansers uttalanden eller åtminstone ha begärt en förnyad bedömning av Socialstyrelsen innan man inledde privatiseringarna av den frivilliga psykiatriska vården inom Stockholms läns landsting.